I ett antal inlägg framöver presenterar sig 2026 års svenska deltagare i Ung i den världsvida kyrkan. De är på sina utbyten under september till november. Här möter du Valentina M. Sundelius som reser från Lunds stift till Filippinerna.
Hej! Mitt namn är Valentina Massoudi Sundelius och jag är 24 år gammal. Jag är en av
två deltagare från Lunds stift. I skrivande stund sitter jag på golvet, omringad av
väskor packade för att ta mig ut på äventyr. Först väntar avresekurs i Rättvik och
sedan tre månader i Filippinerna. En känsla av pirr, nervositet och exaltation fyller
mig.
Jag har precis avslutat studentlivet och tagit logopedexamen från Lunds universitet. I
dagsläget är jag engagerad i Veberöds församling. Under tidigare somrar har jag
jobbat som kyrkogårdsarbetare där, och jag har engagerat mig ideellt i församlingens
olika verksamheter samt jobbat i kyrkovalet 2025. Mötet mellan människor är väldigt roligt, och jag ser det som en av kyrkans starkaste tillgångar.
När jag var pytteliten gick jag på kyrkans barntimmar, sedan blev det söndagsskola, barnkyrkokör, konfirmand och konfirmandledare, sommarjobb som kyrkogårdsarbetare och nu stipendiat i Ung i den världsvida kyrkan.
Jag är uppvuxen i kyrkan då min mamma är präst, och så länge jag kan minnas har
jag tyckt det varit roligt att möta olika människor där. Allt ifrån syföreningsdamerna till
dem i min egen ålder och yngre. Kyrkan har följt mig genom hela livet. När jag var pytteliten gick jag på kyrkans barntimmar, sedan blev det söndagsskola, barnkyrkokör, konfirmand och konfirmandledare, sommarjobb som kyrkogårdsarbetare och nu stipendiat i Ung i den världsvida kyrkan. Min uppväxt i kyrkan har nog också avspeglat sig i mitt val av yrke som logoped – ett jobb där man får träffa människor i alla åldrar och med olika bakgrund.
Första gången jag hörde talas om Ung i den världsvida kyrkan var för lite drygt fem
år sedan. Jag har alltid haft en längtan att ge mig ut i världen, leva och bo på andra
ställen. När jag först hörde talas som programmet var det pausat på grund
av pandemin, men jag sade till mig själv att när jag har pluggat klart på universitetet
ska jag söka… and here we are!
När jag fick reda på att jag hade kommit med gav jag mig själv ett löfte: jag ska hänge mig till detta utbyte och låta det drabba mig. Därför väljer jag att se dessa farhågor som moln som bara flyger förbi.
Pirr och tacksamhet
Jag känner mig så tacksam för att jag har fått denna chans, och jag hoppas kunna
förvalta den på ett bra sätt. Det ska bli så spännande att få ta del av ett annat sätt att
leva, träffa nya människor och få uppleva fina möten. Men någonstans mitt i all
denna exaltation och pirr finns också en känsla av nervositet, oro och FOMO (fear of
missing out). Jag ska så långt hemifrån till ett helt nytt land. Tänk om jag blir sjuk?
Eller, Gud förbjude, att någon där hemma blir sjuk när jag är så långt borta? Tänk om
hemlängtan blir för mycket? Saknaden att vara en del av vardagen hemma. Men det
är lite det som jag tycker gör resan extra spännande, jag kommer skapa en ny
vardag i Filippinerna.
När jag fick reda på att jag hade kommit med gav jag mig själv ett löfte: jag ska hänge mig till detta utbyte och låta det drabba mig. Därför väljer jag att se dessa farhågor som moln som bara flyger förbi. Den fjärde september bär det av och jag kommer bara låta det drabba mig, så får vi se vad som händer…
Följ gärna mig och min medresenärer under vår resa på Instagram: @mubahaysisters och @ungivarldsvida
– Valentina