Petter och Jakob om sin första tid i Karagwe
Bild: Petter och Jakob i närheten av Kayanga
Vi har börjat komma in i Tanzanialunken. Vi kommer på oss själva att promenera hälften så fort som i Sverige och det kan gå flera timmar utan att man kollar klockan. Det behövs liksom inte. Skulle vi vara där vid fyra? Vid halv fyra sätter vi oss ner för att äta lunch och kvart över så börjar vi traska i stilla tempo till aktiviteten, när vi kommer fram vid kvart i fem är han ändå inte hemma, och ingen har kollat klockan sedan i morse.
Vi kommer på oss själva att promenera hälften så fort som i Sverige och det kan gå flera timmar utan att man kollar klockan.
Livet går långsammare här, tider är inte så viktiga, och varför skulle de vara det? Det är alltid någon som får punka på de dåliga vägarna eller äter sen lunch. Så att sätta en specifik tid blir oftast onödigt. Förmiddag, eftermiddag eller kväll är bra nog. De som kommer först står och har det trevligt tills de flesta är där, och då drar man igång.
Få personer som vi går förbi på gatan kan mer engelska än tre fraser; “You are (most) welcome”, ”How are you?”, “och Good morning”. De fraser som de kan är de mer än villiga att uttrycka. Om det är en sak vi bär med oss är det att alla vill att vi ska trivas och känna oss välkomna. Karibu sana (mycket välkommen) är den absolut vanligaste frasen vi får höra.
Vi blev omhändertagna av vår fantastiska koordinator Merabu som jobbar i byn.
I skrivande stund har vi bott på tre ställen. Först i huvudorten Kayanga, en by med 2000 övernattande boende men med en befolkning på 10 000 under dagtid. Detta är på grund av att det är många marknader där folk säljer sina odlade varor. Det är den största byn i Karagwe, där stiftet har sitt huvudkontor, sjukhus och gästhem. Vi blev omhändertagna av vår fantastiska koordinator Merabu som jobbar i byn. Hon visade oss runt och organiserade flera läropass om allt från kyrkans struktur med biskopen till lokal kultur med kaffebärritualer med en kyrkoherde.
Efter cirka en vecka i Kayanga satte vi oss i bilen och åkte upp genom bergen till Bweranyangedistriket. Vi nådde en pastorsbostad högst upp på en platå där vi fick bo i några dagar. Under vår vistelse där fick vi bland annat vandra runt på berget, och även upp till högsta punkten i Karagwes stift, cirka 1800 meter över havsnivå. Vi besökte även en internatskola för tjejer som drivs av stiftet. En av lärarna visade oss runt på skolan, till vackra utsiktsplatser i närheten och till den framtida byggarbetsplatsen där den nya kyrkan ska stå.
Förutom detta så finns det inte så mycket. Byarna är bara ett par hus längs med vägen och berg och bananplantage syns så långt ögat kan nå. Vi hängde en del på skolan och utmanade eleverna på fotbollsmatch och fick även hänga med i skolkören innan vi åkte nerför berget till vår första värdfamilj.
Vi hängde en del på skolan och utmanade eleverna på fotbollsmatch och fick även hänga med i skolkören innan vi åkte nerför berget till vår första värdfamilj.
James och Rehema blev våra värdföräldrar. De är pensionerade men har en stor bondgård där det jobbar tre personer. Här finns kor, getter, höns, ankor och självklart bananträd. Vi har fått ta del av deras vardagsliv och lärt oss att de allra flesta saker görs för hand. Maten lagas över öppen eld, disk och tvätt görs med en bunke vatten och en liten gnuggtvål och alla odlingar sköts med lie och spade.
Vi avslutar med orden som beskriver vårat tankesätt under resan, och som även är Rehemas favoritfras:
“Hakuna matata” (“inga bekymmer” på Swahili)
Följ gärna oss via Instagram: @jakobpetteritanzania och @ungivarldsvida
– Petter och Jakob
