Tvångsföreställningar

Vanligt tvångsbeteende

Tommy Hellsten är en klok finlandssvensk författare med många böcker bakom sig. I den jag läser nu fick han mig att plötsligt haja till/hoppa högt/sätta i halsen av förvåning. Varför? Jo, han skrev om självförverkligandet i vår kultur och kallade det för en tvångsföreställning.

Till att börja med var det modigt gjort att våga ifrågasätta något som vi fått lära oss från Maslows behovstrappa och från kulturen i stort är det finaste och högsta i livet. Sen är det dessutom frågan om han inte har rätt också.

Hellsten anser att det här med att hela tiden jaga sin egen lycka och alltid ha så roligt som möjligt är något som möjligen kan få känneteckna omogna människor som barn och tonåringar. En mogen vuxen borde istället lära sig att hitta glädje genom att ge snarare än att få (för, som han skriver, att få är oftast gömt bakom att ge). Att egoism och att sätta sig själv främst är ohållbart i längden är egentligen uppenbart, världens resurser räcker inte till för det. I Hellstens bok handlar det om föräldraskap och där är det också uppenbart hur viktigt det är att vara mogen nog att kunna sätta sig själv åt sidan för att ta hand om någon annan.

Det är alltid intressant när invanda tankemönster som går som självklara i vår kultur blir ifrågasatta. Tänk om det är tvärtom? Jag vet en man som för 2000 år sen sa saker som ”vad hjälper det en människan om hon vinner hela världen men förlorar sig själv?” och ”den som vill vara den störste bland er ska vara de andras tjänare”. Ge, och lita på att det ger större glädje än att krampaktigt hålla kvar vid det du har. Den läxan ska jag stava på några dagar.