Om att övertyga 2

Jag lovade för rätt länge sedan att skriva något om skillnaden mellan att övertala och övertyga när det gäller predikan. Det påstås att den helige Franciskus ska ha sagt: ”predika ständigt, och om det är nödvändigt så använd ord.” Vare sig han sagt det eller inte så sätter det fingret på något viktigt. För egen del så har jag nog många gånger tröstat mig med Franciskuscitatet när jag varit för feg för att tala tydligt om min kristna tro. Det kan  i värsta fall bli en ursäkt att inte göra någotdera, varken tala eller göra (för de goda gärningarna som får alla att häpna över den kristna kärleken kanske inte är så vanliga i ditt liv heller?).

Så får man inte läsa Franciskus. Däremot hjälper han oss inse att en predikan inte bara är det som sägs i predikstolen. Det är också predikanten själv, hennes liv och personlighet som talar. I bästa fall talar livet och orden samma språk och då blir man trovärdig. I värsta fall spelar det ingen roll vad man säger för alla närvarande vet att man inte lever som man lär.

De gamla grekerna sa att ett tal bestod av ”pathos”, ”ethos” och ”logos”. Pathos har vi ju på svenska, det är känslorna och energin som gör talet angeläget att lyssna på. Logos är den tankemässiga klarheten i framställningen. Och det jag skrivit om ovan rör ethos. För en (mer eller mindre hederlig) retoriker handlar ethos om att verka eller vara trovärdig och förtroendegivande. Predikan börjar med livet man lever.

Vare sig det gäller ethos, pathos eller logos finns gränsen mellan att övertala eller övertyga där. Och i samtliga fall finns risken för missbruk och fusk.

Jag tänker mig att predikantens ethos är det område där det gör mest skada om hon fuskar. Lite extra darr på rösten eller haltande logik är visserligen dåligt men att utge sig för att vara något man inte är är värre. Jesus säger om fariséerna att de binder tunga bördor på människors ryggar och sedan rör de inte ett finger för att rätta till dem. Så är det med den som vill ge sken av att själv vara perfekt. Det blir tungt att lyssna. Ett evangelium ska ju vara ett gott budskap, inte ett som gör bördorna tyngre. Visst är det frestande att verka mer helig, mer säker eller mer from än man egentligen är, men då tror jag att man gör som fariséerna. Om man däremot lyssnar på en predikant som man märker själv har bördor att bära och som delar med sig av vad hon vet om den som hjälper oss med våra bördor. Då kan det bli befriande.

Så kan predikoarbetet också få bli en andlig övning för oss som håller på med det. Det är inte till för att förhärliga mig själv, utan Jesus.

Vad är det egentligen vunnet med att någon blir övertalad till att tänka som jag, om det inte är till gagn? Men om jag med mitt liv kan övertyga om det viktiga i det, då kan det göra stor skillnad.