Till innehåll på sidan
Tomas Jarvid

Den livsfarliga romantiken

Romantisk strand

Nyligen läste jag en artikel i tidningen (här) om romantiska komedier. Det var en rätt rolig artikel och jag kände igen mycket av det som stod. Jag saxar ut några av de mest intressanta citaten. Chloe Angyal som forskat på romcomgenren säger: 

”–Att låtsas att vi inte påverkas är bara korkat, populärkultur både reflekterar vilka vi är och formar vilka vi blir. Romantiska komedier är en del av en större historia som vi berättar för varandra om vad det innebär att vara kär, att vara gift, att vara man och kvinna, hur sex ska se ut och kännas.”

Och fortsätter med ett mycket intressant svar på vad hon ser som den mest negativa påverkan filmerna kan ha på oss:

”–De förmedlar till exempel budskapet att om du verkligen älskar någon så borde du kunna läsa den personens tankar. Snacka om katastrofrecept: att tro att verklig kärlek handlar om att någon ska förstå dina behov utan att du ska behöva kommunicera dem.”

”–En effekt är att friktion betraktas som något onaturligt, ”vore det här ett bra förhållande så skulle den här friktionen inte uppstå”. Men det är klart att den gör, och ju mindre man katastrofbenämner friktionen, desto bättre har man det. Men om man tolkar det faktum att man nöter på varandra som ett bevis på att äktenskapet inte är bra, då kan äktenskapet bli dåligt av det.”

Och där håller jag med helt. Det är förstås en helt orimlig tanke att någon kan läsa ens tankar. Därför är det desto viktigare i en relation att man övar sig i att kommunicera med varandra på ett bra sätt. SÅ bygger man goda äktenskap, inte genom någon slags ödestro om ”den rätte”. 
SENSUS studieförbund driver en väldigt bra relationskurs för par (inte för katastrofrelationer utan som ett slags friskvård för parrelationer), den heter PREP och består till stor del av kommunikationsövningar. Se om den finns där du bor!
Jag låter SvD-artikeln avsluta med ännu ett citat:

–Problemet är att man tror att kärleken ska vara på ett visst sätt. Man blir rigid i sitt letande. ”Det ska kännas som när Hugh Grant kysser Andie MacDowell i regnet, annars är det inte den stora kärleken”. De där förutfattade meningarna är en fara, den verkliga kärleken är ofta något helt annat än man tror.”

Kommentarer

5 svar till ”Den livsfarliga romantiken”

  1. Profilbild för Piedra

    Oavsett så tycker jag om att titta på romantiska filmer. Jag tror inte det är så verkligheten är eller ska vara, men jag vill ha verklighetsflykt, väl medveten om att det är just det det är.

  2. Profilbild för Tomas Jarvid

    Så säger några i artikeln också.

  3. Profilbild för Urban

    Det är ett intressant ämne på många sätt. Om jag ska retas lite tycker jag möjligen att detta hur populärkulturen påverkar vår livsuppfattning och hur språkbruket blir vår verklighet känns en smula… postmodernt. Här är en annan intressant liten notis som egentligen har rätt lite med det här att göra men som är värd ett par minuter angående romantiska förväntningar: http://peterenglund.wordpress.com/2008/12/11/kontaktsokande/U.J.

  4. Profilbild för Tomas Jarvid

    Jag tackar för länken, det var en intressant artikel av Englund. Jag vänder mig lika mycket mot sådana ”perfekt kompatibel”-resonemang som mot den romantiska ödestron. Anledningen till att båda faller är att den perfekta partnern inte finns är ur ett kristet perspektiv att vi alla är ofullkomliga syndare.Då får man göra det bästa av situationen och lära sig kommunicera så att man förstå varandra bättre. Det var det där med kommunikationen jag tyckte var viktigast i SvD-artikeln.

  5. Profilbild för Urban

    Rent språkligt-logiskt skulle givetvis två ofullständiga människor kunna komplettera varandra nästintill fulländning. Som två pusselbitar. Det är ju också en tanke som finns i mytologin: att människan stammar från ett mäktigt väsen med fyra ben, fyra armar, två huvuden och dubbla kön som kluvits i tu av en högre makt och sedan dess irrar omkring och letar efter sin andra halva.Fast i verkligheten har du antagligen rätt. Att leta efter en sådan modell vore ju att erkänna sina egna brister och det gör man ju inte när man ägnar sig åt sådana romantiseringar.”Jag är ju allra sämst på morgonen så därför måste jag hitta någon som vars överseende peakar mellan kl 6 och kl 9.” Nix, egentligen letar man efter någon som är lika bra som man själv anser att man är. Lite som när företag söker nya anställda och tycker att det är viktigt att man är precis rätt person – vilket råkar vara en person som passar precis överallt. Det finns massor av människor som aldrig kommer att passa någonstans enligt det sättet att se, och det borde nog någon tala mer om.U.J.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.