På P1 har de börjat köra ett härligt nördigt program som heter ”typo” och handlar om olika typsnitt i korta avsnitt. Jag har hört det som handlar om ”helvetica”, det typsnitt jag själv oftast använder (vilket kanske får någon att dra på munnen, i så fall bjuder jag på det). Helvetica är tydligen tillsammans med ”times new roman” det vanligaste typsnittet i världen så speciellt unik är jag inte som använder det. Hmm. borde kanske byta.
I vilket fall som helst fick man i programmet höra om typsnittsmakaren Cyrus Highsmith som i någon slags konstprojekt testade att leva en dag utan helvetica. Utan att över huvud taget exponeras för helvetica. Det blev inte så mycket gjort den dagen. Han kunde inte läsa sin tidning, åka tunnelbana (för i New York använder tydligen tunnelbanan helvetica en hel del), eller ens dricka sitt morgonte (eftersom det fanns helveticabokstäver på tepåsarna). Vart vi tittar finns alltså detta typsnitt.
De flesta av oss kan nog inte skilja typsnitt från varandra speciellt bra men för den som har ögon för det finns alltså helvetica överallt.
Efter att ha lyssnat på programmet tänkte jag att det kan vara likadant att leva sitt liv utan Gud. Egentligen går det inte, för Guds signatur finns på varje träd och på varje människa vi möter, många kanske inte kan se det eftersom de inte fått upp ögonen för det men för andra går det inte att inte se.
Slutorden får bli vad jag antar är en kärleksförklaring uttryckt från en typografs perspektiv:
| Så tycker jag, och Gud |
Lämna ett svar