Domsöndag och advent i livet

Ljus i mörkret, advent

Nu har vi ju hunnit en bit in i adventstiden. Här är en tanke jag gått och ruvat på sedan förra veckan eller så men som det plötsligt blivit lite bråttom att få ut om det inte ska bli helt löjligt dålig timing.

Jag tänker på att vi firat två söndagar efter varandra som båda handlar om Jesu ankomst. På domsöndagen som den segrande, den som övervinner ondskan och förgör den. I första advent kommer han som den ödmjuke konungen på åsnan. Vi får veta att han är en gud som kommer med nåd och barmhärtighet.

Det där kan ibland vara svårt att få ihop. Nu skulle jag vilja göra någon slags existentiell tolkning av paradoxen.

Domsöndagen är kyrkoårets slut. Det är summeringen av det som varit. Så kan det också vara vid ”vanliga” nyår, det förflutna kommer ikapp och vi inser hur kort tiden varit. Har vi gjort något av allt det vi helst skulle säga är viktigast? det förflutna kommer förr eller senare alltid ikapp. Det finns det vi försöker fly ifrån av minnen eller gärningar men stannar vi upp kommer det ikapp. Bäst då att fortsätta springa. Det är också så att vi kan tycka att vi är fast i vår historia. Vi kan inte göra något åt vad vi har gjort, kanske har saker gått sönder som är omöjliga att laga? Sanningen drabbar oss ibland skoningslöst. Samtidigt är det gott med domen. Vem av oss tycker inte att det är bra om massmördare hinns upp av sina dåd och får stå till svars, om inte annat så inför Gud vid livet slut?

Om domsöndagen står för det förflutna som kommer ikapp, Gud som kommer ikapp som domare, så handlar advent om framtiden som kommer oss till mötes.

Gud har en annan framtid möjlig. Alltid. Han kommer oss till mötes från framtiden och han kommer med nåd. Han är full av barmhärtighet och vill lösa oss ut det trassel vi fastnat i. Även om vi tror att det aldrig kan bli annorlunda än det blivit så säger han att det kan det. Tillsammans med honom, bortom den dom som går över våra liv finns det nytt liv. Tillsammans med honom vågar vi möta domen.

Det blev nog mycket ord det här. Jag önskar i alla fall ett nådens år, en omstart, i mitt eget liv och i ditt. Att vi vågar lita på fridsfursten så mycket att vi låter honom komma ikapp oss. Från det förflutna, där han trots allt kanske hela tiden vandrat förklädd vid vår sida och sett allt, och från framtiden. När han kommer ikapp oss har han en chans att ta sig an oss.

En bön i advent:

Gud, om vi flyr från vår historia, missar nuet, och är rädda för framtiden
blir det inte mycket liv kvar.
Kom Gud och möt oss bär vi är.
Hela våra sår.
Hjälp oss konfrontera det som varit och ta på oss vårt ansvar för det vi förstört.
Öppna våra ögon för ögonblicket som är nu och allt det rymmer.
Och ge oss mod att tillsammans med dig möta framtiden.

Amen