Joseph Conrad och mörkrets hjärta (och jul)

Mycket kolonialt

Jag har nu lyssnat färdigt på ljudboksversionen av ”mörkrets hjärta” av Joseph Conrad. Tidigare hade jag stött på handlingen överförd till Vietnamkriget i ”Apocalyps now” som jag tycker är riktigt läskig. ”Mörkrets hjärta” är också otäck, även om den drypande hettan vid Kongofloden känns med avlägsen när man vandrar runt i minusgrader och lyssnar.

Conrad hade själv arbetat på Kongofloden och skrev sin roman som kritik över den grymma girighet som rådde i kolonin. Långt, långt upp längs floden finns mr Kurtz, en framstående agent för bolaget men som visar sig ha blivit alltmer monstruös av tiden i landet. Huvudpersonen Marlow talar mycket om kontinenten Afrikas mörker som fördärvar de som kommer dit. En enda person verkar ha klarat sig, han möter en europeisk tjänsteman som med stor disciplin fortsätter gå i sina stärkta skjortbröst och handla effektivt och rationell. De andra förfaller.

Läs gärna boken om du inte redan gjort det. Talet om den ”mörka kontinenten” kan vara svårt att ta till sig men jag finner mycket annat i boken intressant. Även för den här bloggens räkning. Om man slutar skylla det onda på ”kontinentens mörker” eller något sådant kan man istället tolka det på ett annat sätt. De män som for ut i kolonierna gjorde ett radikalt byte av både inre och yttre miljö. Plötsligt fanns inga av de mekanismer som brukade hålla dem civiliserade hemma kvar där. Istället befann de sig bland lokalbefolkning som inte ansågs riktigt mänsklig, i laglöst land och med uppgiften att på vilket sätt de fann för gott skaffa fram elfenben.

De flesta av oss tjänar väldigt mycket mer på att bete oss hyggligt än på att berika oss med alla till buds stående medel. Vi vill inte förlora andras aktning och bli föraktade av andra utan kunna utge oss för att vara goda människor. Men om förutsättningarna ändras, till exempel vid en naturkatastrof eller krig, så att man kan stjäla, mörda eller annat utan risk för några följder då gör många sådant de aldrig skulle medge att de var kapabla till. Civilisationen håller oss i schack i vanliga fall. Men när den inte längre är där, då visar det sig vad som egentligen finns i våra mörka hjärtan.

Sådan är, som jag ser det, kopplingen ut mellan Conrads roman och den kristna läran om synden. Vi har alla drivkraften inom oss att handla utifrån de lägsta och mest själviska motiv. Och vi gör det. Vi talar illa bakom ryggen på varandra och skriver kanske anonyma elakheter på nätet när ingen kommer på oss. Det kristna svaret på detta är att öva sig i att leva med Jesus som förebild. Misslyckas ofta men inte ge upp eftersom man gör det rotad i Guds omsorg om oss, tillit till att Gud inte lämnar oss när vi misslyckas. Den som har inre motivation kan faktiskt fortsätta leva efter sina ideal även när det blir svårare, det är bara det att det är svårt för någon av oss att veta riktigt hur mycket vi egentligen skulle tåla innan tillfället förmår göra tjuven.

Läs gärna mer om romanen på wikipediasidan eller i den här recensionen i SvD. Finns mycket att lära sig om den belgiske kung Leopolds skräckvälde och annat.

För att så knyta an till årstiden så är här en välkänd bön för alla oss som kämpar med mörkret i våra hjärtan.

I varje hjärta, armt och mörkt
sänd du en stråle blid.
En stråle av Guds kärleks ljus
i signad juletid.