Intresset för det där med tro och vetenskap är tydligen stort. När jag skrev om det för ett tag sedan lästes det av många.
”Utan tro kan ingen finna nåd hos honom. Ty den som vill nalkas Gud måste tro att han finns och att han lönar dem som söker honom.” (Heb 11:6 bibel 2000)
Frågan om Guds existens är förstås väldigt avgörande för om man sedan ska kunna leva i tro på Gud. För den kristne är förstås de sista orden minst lika viktiga. Tro handlar om att lita på att Gud är god och har omsorg om oss människor och att söka sig till honom med sina böner, inte bara om att intellektuellt acceptera tanken på Guds existens.
Filosofiskt har man förhållit sig på olika sätt genom tiderna till denna dubbelhet. En del har försökt konstruera argument för att bevisa Guds nödvändiga existens. Detta kallas ofta gudsbevis och jag tänkte återkomma med ett sådant som jag tycker är rätt bra i annat inlägg. Motsatt har en del andra gått så långt i motsatt riktning att de menat att sanningsfrågan om vad vi kan veta om Gud inte spelar någon roll, huvudsken är min känsla av trygghet och tillit. Det är en minst lika ohållbar position, vad spelar det för roll vad jag känner om det inte är sant? Skulle det då vara bättre att inte våga skärskåda och ställa kritiska frågor om tron?
Kristen tro kräver ärlighet. Att våga möta frågorna också. Samtidigt är kärnan i tron så mycket mer än bara att Gud skulle existera. Den kristne tycker nog egentligen att det viktigaste Gudsbeviset för honom eller henne personligen är att vi möter Gud i mötet med Jesus varje gång vi knäpper händerna och ber.
Vad säger du? Är det lätt att hålla ihop det här?
Lämna ett svar