Samvete, ett ord att använda mer?

Laguppställning för Edmonton swastikas, faktiskt ganska oskyldigt eftersom det var före kriget.

Det är inte många som talar om samvete nuförtiden. Förr uppfattade man samvetet som Guds röst i ens inre men sedan kom Freud och lärde att det egentligen rörde sig om undermedvetna grejer och osunda skuldkänslor. Jag stötte på begreppet samvete igen nyligen i en bok av Ann Heberlein (”det var inte mitt fel”) och känner mig nu övertygad om att samvetet är något att ta på allvar.

Oavsett om det ”bara” är de värderingar du har med dig från uppväxten som ligger till grund för samvetet och det samvetet på det sättet säger kan sägas vara subjektivt så är samvetet ändå en röst att lyssna på eftersom det är en signal om ett ideal du eftersträvar för dina handlingar. Dåligt samvete är ett tecken på att du tycker du kunde ha handlat bättre och det är en signal att ta på allvar. Du förväntar dig bättre av dig själv!

Det är förstås så att våra samveten kan fungera tokigt på en del sätt. Det kan ju hända att vi fått med oss värderingar under uppväxten som är helt uppåt väggarna. En del skuldkänslor är falska skuldkänslor, sådant vi känner skuld för fast vi inte borde men det finns också äkta och sunda skuldkänslor. Vi tar ifrån oss viktiga verktyg för att möta livet om vi helt slutar lyssna på samvetet. Även när det gäller falska skuldkänslor lär vi känna oss själva genom att fundera på dem mer, inte mindre.

Brukar du lyssna på ditt samvete?