CS Lewis och jag

Lewis blev bland annat känd för allmänheten sedan det stått om honom och hans tro i Times.

Igår var det precis 50 år sedan C S Lewis dog. Dessutom dog John F Kennedy och Aldous Huxley (författare till ”du sköna nya värld) samma dag, Peter Kreeft har skrivit en fin bok om ett samtal dem tre emellan på andra sidan. Men det var inte det jag ville skriva om. Utan om mig och Lewis.

Det första jag läste av Lewis var, precis som de flesta andra, Narniaböckerna. Min brorsa nördade ner sig rejält i dem och kunde varje detalj och själv var jag också fascinerad. Allra bäst tyckte jag om ”den sista striden”, kanske just för det där med strid. Såna tyckte jag alltid om att läsa om som barn. Senare insåg jag hur mycket likheter det fanns mellan Narniaberättelserna och den kristna tron. Det är också ett skäl till att man kan få så stor behållning av att läsa böckerna också som vuxen. Man hittar alltid någon ny och vacker likhet någonstans. Min personliga favorit är nog hur lejonet Aslan följer och leder slavpojken i Hästen och hans pojke.

Jag har också läst en del av Lewis populärteologiska böcker. Lewis var egentligen fackman på gamla myter och litteratur men fick snabbt en väldigt stor läsekrets inom kristen litteratur. Jag minns att när jag var på samtal på Johannelunds teologiska högskola inför studierna där, så berättade jag för Tone om att Lewis böcker betydde mycket för mig. Lustigt nog har jag inte läst mycket av dem sedan dess. Först tog studierna mycket av lästiden och nu barnen. Jaja, det kanske blir tid igen någon dag för jag har rätt många av hans böcker kvar att läsa.

Jag vill rekommendera ”Kan man vara kristen” varmt. Den läste jag i tonåren någon gång och blev djupt gripen. På engelska heter den ”Mere Christianity” och det sätter fingret på något annat vackert hos Lewis. Han ställde sig aldrig vid några frontlinjer i strider mellan olika kristna grupper utan såg sig först och främst som kristen. Sina gudstjänster firade han så vitt jag vet som anglikan men han hade vänner som hade annan tro, till exempel katoliken JRR Tolkien.

Andra böcker att nämna är ”Den stora skilsmässan” och ”från helvetets brevskola” (som jag inte gillade jättemycket som ung men tror jag skulle gilla nu).

Sedan måste alla läsa Lewis ”rymdtrilogi” (Utflykt från tyst planet, Perelandra och Vredens tid). På ett sätt liknar de Narniaböckerna men är för vuxna. Fantastiska böcker! Perelandra var jämte ”det rätta ansiktet” (också bra!) de böcker Lewis själv var mest nöjd med.