 |
| Strid mot Djevulen. Tänk att få vila från den! |
Såhär i domsöndagstid blickar vi mot tidens slut och Guds nya skapelse, eller himlen om man så vill (även om det ordet kan leda tankarna fel).
När man tänker på himlen och döden talas det ofta om vila. ”Vila i frid” säger vi. Sjömannens änka s att ”han har seglat hela livet men i himlen får han ro”. På en mängd bilder har vi sett människor och änglar sitta på moln och spela harpa. Kanske som en fortsättning av det långsamma livet på långvården?
Är det en lockande tanke att vila i himlen? Jag tror inte det. För många verkar den himmelska (eller upprättade och fullkomliga om man så vill) rätt… tråkig. Ska det inte HÄNDA något?
Allt beror på ett missförstånd tror jag. Det är inte så att man hela tiden vilar i himlen. Att vara människa handlar ju också om att vara verksam och kreativ. Vad vore vi utan det? Nej, men däremot innebär tillvaron i himlen vila från synden och dess härjningar och plågor i våra liv.
”Ty här på denna jorden är synden med i allt
och ger åt allt det sköna en främmande gestalt
den kan mig inte döma sen själv fördömd den är
den kan mig ännu plåga men så den ska ej där”
Så sjunger vi i ”jag är en gäst och främling”. Att ondskans grepp om oss lossnat innebär förstås en enorm vila. Och en vila som befriar oss till än mer kreativitet.
Då återstår bara frågan:
Vad gör man egentligen i himlen som ger utlopp för kreativiteten? Inte en aning. Har du en gissning? Skriv en kommentar!
Lämna ett svar