Att förbereda sig för julen med Johannes döparen

Vi ser adventsljusstaken här i Husaby kyrka, ljusen har brunnit lite olika långt så att det ser ut som en trappa. Vi spänner oss kanske inför högtiden och vill göra den fantastiskt och så, och om vi säger att det här är en jultrappa så tänker vi att här går vägen uppåt, mot Gud, att förbereda sig för julen är att stiga högre och högre upp, bli finare inför helgen. Men så funkar inte den kristna tron. Trappor går ju faktiskt åt två håll! Det här är en trappa som påminner om att julens kärna är att Gud kommer ner till oss. Från sin ära i ljusets palatser till att läggas på strå i ett stall. Ner i mörkret och smutsen i stallet.

Johannes döparen är nog en sådan som många gärna skulle plocka bort helt ur evangelierna, han stämmer så illa med hur vi tänker oss Gud idag, han är så tuff och kompromisslös.

Johannes döparen smyger sig också alltid in när det passar som sämst. När man bara vill ha det trevligt och få vara i lugn och ro. I kyrkoåret dyker han upp två gånger och de är lika illa placerade båda två. Den ena gången är i midsommarhelgen, när det är fint och varmt och semester (kanske) och man bara vill ha trevligt. Och så går man på någon mysig friluftsgudstjänst och så står han plötsligt där och kallar oss för huggormsyngel och frågar om hur vi håller måttet egentligen.

Och andra tillfället är nu i advent, här har man hunnit göra mysigt hemma, lyssna på fin musik om frälsaren av Davids hus, dricker glögg och äter lussekatter, försöker att inte titta ut på ruskvädret ute där det är mörkt och blött utan stänga in sig i en liten varm och mysig vrå någonstans. Men så går man in kyrkan och så får man höra det här. Huggormsyngel, hur ska ni komma undan den kommande vreden? Vad hjälper det att sitta här och låtsas att allt är väl för allt är sannerligen inte väl, det vet vi ju egentligen.

Om Svenska Kyrkan (jag tror det skulle vara rätt lika i frikyrkorna) skulle välja en representant som skulle ha som uppgift att bana väg för Herren om Jesus skulle anlända Sverige om en vecka på något sätt, vem skulle vi välja då? På något sätt har jag svårt att tänka mig att Johannes skulle lyckas bli vald? Förmodligen skulle det bli någon som såg snäll ut och väckte förtroende, en som lyssnade in samhällets frågor och knöt an till dem och så vidare. Som julvärden på TV? Johannes är mer som en rasande eld, honom skulle man nog knappt vilja kännas vid ens. Vi har fått för oss att det där med att älska människor hör ihop med att bekräfta dem och hålla med dem och så, och visst är det bra men utmana och ifrågasätta är svårare. Det har blivit ovanligt. Men det finns ett talesätt som säger att ”det är bara en riktigt vän som berättar för dig om du har lort i ansiktet”. Så kan man också tänka. Om man ser saker som man skulle kunna hjälpa andra att få veta om och kunna ta itu med men inte gör det, är det kärlek det?

Tydligen tyckte Gud själv att det var en bra idé att skicka Johannes för att döpa och bana väg för Herrens ankomst. Han skakar om och ryter att det är på allvar hur vi lever våra liv. Vi håller på att missa målet för livet, vi är inte sådana som vi borde vara. Gud är som en förälder som älskar oss men som också vill oss så väl att han inte kan gå med på att vi lever på sätt som är destruktiva både för oss själva och för andra. Han har skapat oss för bättre och vill inte att vi ska vara fast under girighet och hat och sådant. Det kan vi tycka är jobbigt. Vi säger att vi tycker det låter bra med en förälder i himlen men då tänker man nog oftare egentligen att Gud är som en farfar i himlen. Föräldrar kämpar på med att uppfostra sina barn och lära dem rätt och fel och hur det är ok att uppföra sig och en massa jobbiga strider. Min farmor och farfar i alla fall, de tyckte att det där var mamma och pappas jobb, en farmor ska se till att barnen har det bra och äter mycket glass och godis. En sådan Gud är det kanske vi egentligen vill ha. Som bara är snäll och inte bråkar. Samtidigt är det så att om vi gör oss en sådan bild av Gud som liksom bara tycker som vi och tycker att allt är ok med oss, hur troligt är det att den guden är på riktigt egentligen? Är det inte troligare att det är rent önsketänkande? Om Gud är en sorts person som är större och heligare och mer ofattbar än vi kan föreställa oss, då är det troligare att ett verkligt möte med honom också ska bjuda på motstånd, utmana oss också att växa till något större. Det är en sådan, jobbigare, men därför också verkligare Gud som vi möter i bibeln och det är det Johannes försöker hamra in.

Johannes kallas vägröjaren och det finns många hinder att tro. Förr som nu. Största hindret för många i vårt land kanske är att få det att bli av att fundera kring sitt liv på djupet, då är det kanske bra med en spark i baken som av Johannes. Sitter du här med smartphonen igen, är det verkligen det du vill göra nu? Vad vill du egentligen? Vem är du egentligen, och så vidare.

Han ska få höjderna att sänka sig och djupen att höja sig så att det blir en jämn väg för Jesus att komma på till människorna. En del människor är större än vad de egentligen är (i vissa stunder i alla fall), då behöver vi komma ner på jorden för att Gud ska kunna nå oss. Andra är så låga att de inte ens vågar höja blickan och tro att de har värde i någons ögon (det kanske är samma människor fast i andra stunder), de behöver stöd, uppmuntran för att kunna förmå sig ta emot det kristna budskapet.

Det kristna evangeliet är budskapet om Guds villkorslösa kärlek till alla människor, att han gett oss stora löften och givit sitt liv för oss, för att älska hela skapelsen tillbaka till sig själv. Risken är att när jag hör det svarar jag med ”åh, så fint” och så fortsätter jag titta på tvn och tänker att vad bra, då behöver jag inte bry mig. Då behandlar man Jesu dyrbara gåva, sitt eget liv för oss, som väldigt billig. Den som skulle smälta våra hårda hjärtan och leda oss nära Guds varma hjärta. Vi kan inte ta till oss Guds nåd och omsorg om vi inte också tar Guds vilja på allvar i livet.

Det är inte säkert att det alltid är bäst för oss med någon som säger ”men, det gör inget, du gör så gott du kan”, nej då skulle Johannes ryta och säga att ”du gör ju inte alls så gott du kan! Klart att du inte är perfekt men det är inget skäl att sluta försöka!”

Gud kommer ner till oss för att dela våra liv, i Betlehem, och idag. Vi möter honom här i mässan. Jesus, Guds Son föds in i vårt mörker. Men det är bara om vi känns vid vårt mörker som vi förstår det stora i att ta emot honom. Det är bara om vi slutar försöka klättra upp och bli stora som vi ser när han kommer ner till oss.