 |
| Fladdermusen. |
Så har vi också läst den senaste av Mattias Lönnebos ungdomsfantasyböcker. Det känns lite malligt att jag läst den i någon sorts recensionsexemplar. Lite mindre malligt då att jag fick det för väldigt länge sedan…
”Kanariefågeln och fladdermusen” tar vid efter ”Amsalor och draken” som jag skrivit om tidigare på Vandra Vägen (och någonstans däremellan utspelar sig ”Demonernas dal”. Prinsessan Iba i den mäktiga staden Shukkuran har blivit kidnappad och onda krafter är i rörelse. Inte värt att säga mycket mer än så. Vi får fortsätta lära känna hjältarna från förra boken och se nya områden av det stora Tabor.
Mattias Lönnebo kan konsten att bygga upp spänningen successivt genom olika olycksbådande händelser allteftersom handlingen fortskrider. (Och den lilla berättelsen i mitten om mannen som alltid stal är en pärla!) Jag tycker också att upplösningen håller bra.
Som alltid i Mattias böcker går det att hitta underströmmar av tankegods från den kristna traditionen men de är väl dolda om man inte vet vad man tittar efter. Lite som Tolkien arbetade tänker jag mig; det är berättelsen som står i första rummet och får föra sin egen talan.
Jag blir alltid väldigt sugen på att skriva något själv när jag läser Mattias Lönnebos böcker. Det skulle vara fint om vi får se berättandet blomstra igen (?) bland kristna i vårt land.
Lämna ett svar