
Jeremia klagar över Jerusalems fall
”Ack, övergiven ligger hon,
den förr så folkrika staden.
En änka liknar hon,
hon som var främst bland folken.
Drottningen bland länder
gör nu trältjänst.” (klag 1:1)
Tittar man i gamla testamentet i en vanlig svensk bibel, mellan den tjocka bok som är uppkallad efter profeten Jeremia, och den lika tjocka som heter Hesekiel så finns där en blott fem kapitel lång ”bok”. ”Klagovisorna”.
Den står där för att man antagit att Jeremia är författaren. Jeremias profetior tillkom i tiden kring Jerusalems belägring och erövring av den babyloniska armén, och tiden när delar av folket fördes bort i exil i Babylon. Klagovisorna hör hemma i samma miljö.
Jerusalem har fallit. I dess ruiner finns omskakade människor vars liv lagts i ruiner. De saknar mat tolkar katastrofen som Guds straff för folkets synd. I fem psalmer (”akrostikondikter” -där varje ny vers börjar med en nya bokstav i alfabetet A-B-C osv) gjuter de ut sin klagan över den olycka som kommit över dem. Läget är nattsvart.
Enda undantaget finns i den mittersta av dikterna. Det är säkert ingen slum för i bibeln är texter ofta ordnade så att det viktigaste kommer i mitten, rent bokstavligt i centrum. Där glimmar det plötsligt till i några få verser av envis förtröstan på Gud, bland annat står det:
”Men Herrens nåd tar inte slut,
hans barmhärtighet upphör aldrig.
”Varje morgon är den ny –
stor är din trofasthet.
”Min andel är Herren, det vet jag,
därför hoppas jag på honom”. (Klag 3:22.24)
Det är oerhört starka dikter fulla av smärta. Det gör dem på ett sätt tidlösa. Man kan föreställa sig en mängd platser på vår jord idag där liknande klagorop förmodligen riktas mot Gud. Författaren grubblar över vad som hänt och varför, kan verkligen Gud ha straffat sitt folk såhär? Frågan om vad katastrofen gör med oss och med vår tro är väldigt närvarande:
”Du tog bort allt gott ur mitt liv,
jag glömde vad lycka var.
Jag tänkte: Nu orkar jag inte mer,
jag hoppas inte längre på Herren”. (Klag 3:17-18)
Vi talade om Klagovisorna på ett bibelstudium i församlingen nyligen och det var många som reagerade på att ”klagan” sällan ses som något gott i vårt samhälle. Klaga gör ju ingen nytta. Som jag förstår Klagovisorna så kanske det ändå är så att tron har en chans att överleva katastrofen när vi vänder oss till Gud och säger precis det hjärtat är fullt av, då finns det ändå en väg att fortsätta på. Om vi tiger och dialogen med Gud upphör så kanske det vågen tillsammans nått sitt slut? Så fungerar det ju med våra vanliga mänskliga relationer i alla fall?
Jag såg en gång en jämförelse över bibelns psalmer (psaltaren och så vidare) och mer moderna psalmböcker vad gäller innehållet i psalmtexterna. I Bibeln är en väldigt stor andel av psalmerna (minns inte hur stor) klagopsalmer men i våra psalmböcker är ”klagan” ett väldigt marginellt inslag mitt bland all trosvisshet. Är det bra att det är så? Eller är det för att vi är rädda för svärtan och hellre vill ha det mysigt på våra gudstjänster?
Hur ser du på klagan? Har du läst Klagovisorna? Gör annars det (det går fort) och skriv om din erfarenhet av boken i en kommentar!
Lämna ett svar