Att förlåta utan att ursäkta


 

Josef förlåter sina bröder, och så kan de leva tillsammans igen.
Josef förlåter sina bröder, och så kan de leva tillsammans igen.

Jag fortsätter skriva lite tankar utifrån Brigitta Klassons föreläsning i Dalstorp (”En överlevare som ger hopp”).

Det kom upp en fråga som hon ofta fått under åren. ”Har du kunnat förlåta det som gjordes mot dig?” Och Brigitta svarade ärligt att det hade hon inte. Som hon såg det var övergreppen i lägret oförlåtliga, och det stod hon fast vid även om hon med åren förstått alltmer om varför människor handlar som de gör. Hon berättade också att hon var glad att kunna lämna förlåtandet till Jesus. Ett gott råd det för övrigt.

Frågan om förlåtelse kom upp i mitt twitterflöde nyligen via retorikern Elaine Eksvärd. Hon gav nyligen ut en bok om övergrepp i sin familj under barndomen och hon berättade att de som blivit utsatta för övergrepp ofta får just den frågan. ”Har du kunnat förlåta?”. ”Själv”, sa hon, ”brukar jag fråga -har du varit tillräckligt arg?

Märkligt i sig att olika brottsoffer brukar få den frågan, det visar ändå på att kristna tankar lever kvar hos oss. Förlåtelse är ju något centralt i den kristna tron.

Jag tror det ligger väldigt mycket klokt i Brigittas och Elaines invändningar mot att tala alltför lättvindigt om förlåtelse. Kravet på förlåtelse kan upplevas som ännu ett övergrepp på den som redan drabbats hårt. Ibland antar vi felaktigt att förlåtelse innebär något i stil med ”det gör inget” men så tror jag inte alls att det är.

Kanske kan det lösa upp knuten något om vi byter ord på det. Förlåtelse i biblisk mening hör hemma i ett större sammanhang som vi kallar ”försoning”. Det är visserligen en väldigt viktig del men det sätter ändå fokus på vad förlåtelse syftar till. Till en god framtid med helade relationer, Guds fred i hela skapelsen.

Förlåtelse kan ofta med fördel beskrivas som en process snarare än antingen eller. Om man kan komma dithän att man bestämmer sig för att inte hämnas eller föra vidare det onda man utsatts för så har man kommit långt. Man behöver inte bli bästa kompis med den som skadat en men man kan ha som mål att handla så gott man kan.

 

Jag har tidigare skrivit om ”längtan efter förståelse, inte förlåtelse”.

 

Vad tänker du om förlåtelse? Skriv en kommentar!

4 kommentarer

Lena P säger
1 april 2016 – 08:22

Man behöver så klart aldrig vara vän med någon som gjort en väldigt illa. Själv förlåter jag för min egen skull, för annars förblir jag bunden till förövaren, men jag glömmer aldrig. För mig är förlåtelse någonting som sker om man låter det ske.

Tomas Jarvid svarar
1 april 2022 – 08:16

Det ligger mycket i det Lena. Samtidigt måste väl förlåtelse också vara för den andres skull? Att släppa taget om hämnden?

Rebellas andra säger
1 april 2016 – 03:28

Jag hörde nyligen i nåt internet-föredrag Patrik Hagman säga att han av Dag Hammarsköld lärt sig vad förlåtelse är. Förlåtelse är att - nu har jag inte de exakta formuleringarna här. Men ungefär så här: att förlåta är att acceptera att dela konsekvenserna av den handling som man förlåter.

Sen vet jag inte om människors intresse för förlåtelse behöver vara en kristen influens. Det är ett centralt kristet tema, ja, men också något allmänmänskligt. Om svenskar är väldigt intresserade av att människor ska klara att förlåta kan det också handla om konflikträdsla, inbillar jag mig. Jag vet att när jag själv en gång blev utsatt för något hemskt av andra människor var jag intensivt fokuserad på att förlåta. För mig blev det då nästan en synonym till att komma över. (Hur nu det ska definieras.) Det var så hemskt, jag ville snabba på att komma vidare... det kunde jag förstås inte.

Hyser stor sympati för den som istället vill fråga "Har du varit tillräckligt arg". Det finns ett lager av att liksom lägga dämpande bomull på, att tycka att andra på något sätt borde klara att förlåta.

Tomas Jarvid svarar
1 april 2022 – 08:16

Intressanta tankar Rebella. Det är svårt att veta vad som är vad när olika mänskliga motivationer möts. För konflikträdda stackare (som jag till exempel) kanske det är skönt att ha kristna värderingar att skylla på för att städa undan vreden snabbt? Det var på något sätt härligt att höra Brigitta säga ett rakt nej, det där går inte att förlåta.

En viktig aspekt är ju också att förlåtelse utan någon som verkligen ber om förlåtelse är en rätt knepig grej.

Bengt Larsson säger
2 april 2016 – 06:23

Om du fader Tomas skulle ställa dig framför mig och ge mig två alternativ.
1. Att sträcka ut min hand, till den personen som ändrade mig för alla framtid, och säga förlåt...
2. Att aldrig mer gå in i en kyrka...
Mitt val skulle vara mycket lätt, jag skulle välja nummer två, hur ont det än gjorde.

Fortfarande idag, fast det är över 25 år sedan det hände, så vänder jag och går från platsen, om jag skulle möta personen.

Någon sade här ovan om att vara bunden till personen, och det kommer jag att vara resten av livet, skulle jag tro.
Jag är idag 75% sjukpensionär pga av det, och det var till slut kommunen och AF som ansökte om det för mig. I dag har jag slutat tänka på hämnd, blodig hämnd, genom att skada mig själv, låta döden bli en befriare från de smärtor jag hade inom mig.

Förlåtandet har jag tvingats lämna över till en som är bättre på det, och det är jag trygg med och också lättad över. Säger som Brigitta att med åren har jag lärt mig att förstå och lärt mig leva med det.

Tomas Jarvid svarar
2 april 2022 – 08:16

Bengt jag skulle förstås inte tvinga någon vare sig be om förlåtelse eller förlåta. Det är just för att komma ifrån en alltför mekanisk syn på förlåtelse jag skrev om det här. Jag ska med stort intresse läsa det du skrivit på din egen blogg.

Bengt Larsson säger
2 april 2016 – 03:39

Fortsätter lite på detta tema i min blogg:
https://villacalifornia.wordpress.com/2016/04/02/kan-man-forlata-alla-blogg100/

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.