• Vandra Vägen
  • Att färdas långt in i en annan människas liv
Till innehåll på sidan
Tomas Jarvid

Att färdas långt in i en annan människas liv

Freuds divan. Till slut vet man så mycket om sig själv att man inte fattar nåt längre?

Freuds divan. Till slut vet man så mycket om sig själv att man inte fattar nåt längre?

Här är en reflektion jag gjort efter mötet med en del sörjande människor. När jag träffar sorgehus inför begravningar brukar jag förstås fråga om vad den som dött var för person. Det kan vara en väldigt svår fråga att hitta rätt ord till att svara på. Då brukar jag tänka på ett uttryck jag hört av några gamla missionärer:

Har man varit i ett land en vecka kan man skriva en bok om det

har man varit där någon månad kan man skriva en artikel

och har man bott i landet flera år kan man till slut bara rycka på axlarna.

 

Det kan mycket väl vara så att det är svårare att beskriva det som är välkänt för en. Man har liksom fått så mycket material att utgå från att det känns som att man generaliserar alltför mycket när man säger något bestämt. För visst är det så men å andra sidan är det lite si också. Så är det med länder och kulturer, men minst lika mycket med en människa man kanske delat halva sitt liv med på nära håll.

Ju mer man vet, desto svårare är det att säga något helt entydigt. Det kan man också se på trons område. Ju längre tid man tillbringat i trons landskap, desto mer detaljer har man sett. Man har en större mängd erfarenheter, och därtill har man tagit del av andras resa i samma landskap. Jesus Kristus är ett bra exempel på någon man kan tillbringa hela livet på att lära känna och förstå sig på men kanske samtidigt finna att man tycker man vet mindre och mindre.

Någon har beskrivit fenomenet som att ju mer man vet på ett område, desto större blir också kontaktytan med det man INTE vet. Man blir alltså också mer medveten om sin okunskap i takt med att nya frågor väcks.

I många (även religiösa förstås) sammanhang vill man inte riktigt gå med på det här. Det tvetydiga och komplexa kan vara svårt att hantera för det känns inte som att marken är lika fast under fötterna då. Men det finns nog ingen annan väg att gå. Alternativet skulle vara att sluta fördjupa sig och det är ju ingen bra grej om man tycker något är viktigt.

Vad säger du om det här? Stämmer det med hur du ser på nära anhöriga? På Bibeln? På Kristus? Skriv gärna en kommentar!

Kommentarer

14 svar till ”Att färdas långt in i en annan människas liv”

  1. Profilbild för Thorsten Schütte
    Thorsten Schütte

    Stämmer mycket bra. Ska man beskriva något man borde vara mycket förtrogen med – då får man tunghäfta!

  2. Profilbild för Lena P

    Jag tycker det stämmer på allting att ju mer man vet, desto mer blir man medveten om hur väldigt lite man vet.

  3. Profilbild för Markku
    Markku

    Jag har goda och levande kontakter med mitt gamla hemland Finland och vännerna där. Du beskriver exakt om mina svårigheter att kommunicera mina intryck från Sverige för dom.

  4. Profilbild för Tomas Jarvid

    Roligt att ni känner igen er. Jag inser att jag faktiskt har en del II till detta inlägg, kommer någon dag.

  5. Profilbild för Simon
    Simon

    Jag serr det inte som att griftetalet ska lyckas beskriva den döde, utan hellre trigga de minnen som de efterlevande har. Om jag lämnar luckor som deras minnen fyller i så blir det nog mycket bättre.
    Men om någon ställer från ”vem är detta?” så är det i allmänhet svårt att besvara. De flesta säger väl vilken relation man har till personen – ”det är min mamma” eller ”det är en som bor på samma gata” eller ”det är en som gör halvbra filmer”.

    1. Profilbild för Tomas Jarvid

      Jag gör rätt mycket så jag också. Och det är ju skönt när man kommer fram till att man inte måste veta vem någon är ”i sig” utan bara kan säga vem man själv känner personen som.

      1. Profilbild för Rebella undrar

        Det låter smart. Jag har rätt svårt för när en präst som inte alls kände den döde står och pratar som om den gjorde det. En variant som jag tyckte var bra var: ”När ni tänker på X kanske ni tänker på…
        – när hon A
        – att hon B
        – när hon C

        1. Profilbild för Tomas Jarvid

          Bra grej att inte låtsas veta mer än man gör!

  6. Profilbild för Martin Hallén
    Martin Hallén

    Upplever igenkänning vad gäller livet och tron. All eftersom åren går och jag mött glädje och sorg, nederlag och segrar, har mycket av det som jag sett som viktigt skalats bort samtidigt som annat som jag inte värderade högt som ung fått lyftas upp och hållas högre.

    Sådant jag stred för som ung, låter jag idag passera. Gränsdragningen på livets och trons karta ser annorlunda ut idag. På samma gång svårare och mindre viktigt idag med absoluta svar på alla frågor.
    Kvar står det centrala – jag är älskad och aldrig övergiven.

    Nu drog mina tankar igång, får nog återkomma i detta spännande ämne!

    1. Profilbild för Tomas Jarvid

      Tack för din kommentar Martin. Det är fint att ta del av dina erfarenheter. Jag kommer nog återkomma i ämnet inom kort.

  7. Profilbild för Rebella undrar

    Som ny-sökare efterfrågade jag nog det enkla. Delvis för att jag trodde det skulle vara så – svenskens bild av kristendom är den mer eller mindre bokstavsläsande väckelsekristendomen, lärde jag mig av David Thurfjells ”Det gudlösa folket”. Men också just för att det är enkelt. Man vill att det ska vara enkelt.

    Vad som tog mig framåt var små provokationer. Gudsbilden att Gud självklart är utanför, någon annanstans –

    Jag: Såna där böner som är som något slags meditation. Hur vet ni att ni inte bara sitter och pratar med er själva?
    Präst: Vad är det för skillnad?

    Men den metoden funkar nog inte på alla!

    1. Profilbild för Tomas Jarvid

      Det är uppfriskande att läsa om att du inte ville bli smekt medhårs tycker jag. Det gäller nog fler.

    2. Profilbild för Markku
      Markku

      Jag tror att det är en process att gå från nyfikenhet genom läsande till att möta andra och delta ,till att landa i en bön ensam eller tillsammans med andra.
      Meditation är ”bara” meditation om inte sammanhanget förvandla det till en ordlös, kollektiv tillstånd av bön.
      Orden både öppnar upp och låser in. Ordlös bön, som visserligen kräver övning,kan som bäst ge en upplevelse att Anden ber i mig. Man öppnar dörren och låter något obestämt men ändå bekant ta över.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.