Igår predikade jag om ”förlorad och återfunnen” i gudstjänsten i Hulared. Jag hade fått någon slags känsla av att jag borde tala om känslor den här gången, kanske var det för din skull? Hoppas hur som helst att det här är till glädje för dig.

Predikan 17 juni 2018, 3e efter tref, förlorad och återfunnen

På samma sätt blir det större glädje över en syndare som omvänder sig. Än över 99 rättfärdiga som inte behöver omvända sig.

Så säger Jesus i slutet av sin liknelse. Något säger mig att det är ord som är riktade åt alla möjliga olika håll. Han är ju anklagad för att ägna sig åt tullindrivare och syndare, och för dem är det ju härligt att höra att vägen till Gud är öppen och att det gläder Gud att återknyta banden med dem så väldigt.

Sen är det de där som Jesus ger svar på tal. 99 rättfärdiga som inte behöver omvända sig. Det skavde nog i deras öron för de skulle nog ändå ha svårt var och en att säga att ”jojomen, jag är rättfärdig, inga fel med mitt liv inte”. Det var inte det de hade menat (men kanske ändå menat djupt i sitt hjärta just i den stunden, så kan det ju vara med oss när vi tycker vi kan jämföra oss med andra och vara bättre i jämförelsen). De fick ju verkligen något att tänka på. Syndaren som omvänder sig gläder Gud mer än den som vil påskina att allt är väl med mig. Eller om man säger så: det sätt jag kan glädja Gud mest på är att erkänna att jag på många sätt är bortsprungen jag också. Ofta är det ju fariseerna vi ska jämföra oss med, vi som är rätt skötsamma och hemmastadda i kyrkan och allt.

Det talas om syndare en hel del i texten. Det är ord som man kanske inte gärna tänker om sig själv för det låter som att man bara är dålig och underkänd och värdelös som person men det beror nog mer på vilken klang ordet fått när människor använt det mot varandra. I bibeln så har ordet synd en ganska odramatisk betydelse. Det handlar om att ”ha missat målet”. Ordet ”rättfärdig” är förresten på samma sätt ungefär. I vårt dagliga tal så handlar det om att uppföra sig överlägset och kanske egenrättfärdigt eller bara drygt men i bibeln så är man alltid rättfärdig i ett sammanhang. Man är rättfärdig i förhållande till Gud om man följer hans bud, man är rättfärdig mot främlingen om man visar gästfrihet, man är rättfärdig mot sin make eller maka om man hedrar och har omsorg om den och så vidare. Men så kan man ju då missa målet. Inte vara en god make, inte vara gästfri och inte följa Guds bud. Det är inte så svårt för vem som helst att erkänna att så är det nog faktiskt med mig. När man ser ordet syndare så kan man försöka att inte dras ner av det utan snabbt skriva om det i huvudet till ”Jesus umgicks med tullindrivare och med de som hade missat målet med sina liv, som inte levde utifrån kärleken till Gud och sin nästa utan utifrån konstiga mål och saker de trodde skulle göra dem lyckliga” och så vidare. Så är det ju med oss.

Och den goda sidan med att vara en syndare är att det är för sådana som Jesus kommer. Han är den som letar efter de förlorade tills de inte är förlorade mer. Att han älskar oss med sådan kärlek att den bryter igenom allt vi förstör livet med och ger nytt liv där vi förstört allt.

Jag tänkte jag skulle tala en del om känslor och om att vara förlorad. Och hur man hittar hem.

Egentligen ska jag ju tala om fåret som är borta nu och inte om den förlorade sonen men det kan inte hjälpas. Det står så fint om den förlorade sonen i främmande land att han ”kom till besinning”, eller ”kom till sig själv” som det kan översättas. Han kom till insikt. Och vi kan inte tänka oss annat än att Gud har ett finger med i spelet redan där, när vi börjar komma ihåg att vi är mer än soppan vi hamnat i.

Jag har en lapp i fickan här. Det är ett tillstånd. ”Tillstånd att vara arg”, jag har ett till, ”tillstånd att vara glad och visa det utåt”, det är bra att ha tillstånd till sånt. Det finns helt säkert såna här lappar för oss var och en som vi skulle behöva. Många av oss lever rätt långt från många av våra känslor och det är nog ett slags främmande land att leva i. All förändring i oss hänger ihop med våra känslor så vi behöver dem. Den förlorade sonen höll nog ifrån sig i det längsta att han hade fattat dumma och taskiga val för att han var självisk (hade missat målet) och dessutom var ju skammen stor över att det gått så illa för honom men det var när insikten trillade ner som han kunde börja gå hem. Så jag tror det är av stor betydelse för oss som kristna att vi lär känna våra känslor. De är vår vän. Även de ”fula” känslorna, som ilska, eller avundsjuka, eller för den delen förundran eller ta in när något gör oss glada. Känslor kan inte vara rätt eller fel, vi känner ju det vi känner. Det som kan vara rätt eller fel kommer sedan, när vi bestämmer vad vi ska göra av det vi känner. Ilska är bra som ett skydd när någon trampar på oss men det betyder förstås inte att den som är arg får göra vad som helst. Och avundsjukan är inte så trevlig eller uppbygglig men den kan ju berätta mycket för oss själva om vi funderar på den ”varför blir jag så avundsjuk just på honom? Tror jag verkligen att en häftigare bil är det som skulle göra mig lycklig?” och om vi blir uppmärksamma på det som verkligen gör oss glada så att vi gör mer av det så är det viktiga steg mot att bli de vi är skapade till att vara. Om vi lär känna våra känslor kanske vi inte måste vandra vilse så länge i främlingslandet varje gång vi kommer vilse, att ha närmare till sig själv är nog ett sätt att ha närmare till Gud, det blir lättare att finna oss.

Så ta gärna en känslolapp här.

Ett annat sätt vi kan gå vilse och vara förlorade på är i en lögn om oss själva.

Vi behöver berättelser för att förstå oss själva vi människor och på något sätt skriver vi hela tiden på berättelsen om oss själva. När det går bra för oss så kan vi tänka att det är en framgångssaga eller så men i de mörka stunderna så är det som att berättelsen handlar om att vi är rätt hopplösa fall som ingen egentligen kan tycka om. Och när någon är dum mot oss så kan vi börja tänka antingen att den som gjort något dumt gjorde det för att plåga oss (vilket rätt sällan stämmer) eller att det drabbar oss för att vi förtjänat det på något sätt eller vad vi nu hittar på. Vi försöker förklara sånt som händer för oss själva.

Vi måste bota det genom att lära känna berättelsen om oss själva från Guds perspektiv. Vi ÄR såna som någon kan tycka om, Jesus har dött för vår skull. Livet HAR mening om vi söker Guds mening med våra liv. Det ÄR aldrig lönlöst att kämpa vidare för världen ligger i Guds hand.

Berättelsen om vårt liv sattes ihop med den bibliska berättelsen vid dopet. Ditt och mitt liv är små delar i den stora berättelsen om Gud och världen. Och det är en berättelse om människor som missar målet hela tiden och förstör för sig men det är också berättelsen om hur Gud hela tiden söker gemenskap med syndare och räddar oss. Och om hur hans vilja en dag ska bli allt i alla.