För ett tag sedan dök termen ”grit” upp lite varstans. Det har lyfts fram som en viktig faktor för att lyckas med allt möjligt i livet genom att inte ge upp utan kämpa vidare.
Angela Duckworth har myntat ordet. Det handlar om förmågan att fortsätta kämpa trots motgångar för att nå sina långsiktiga mål. Det är förknippat på något sätt med vår inre motivation. Det har beskrivits som en karaktärsegenskap men därmed är det inte sagt att det helt och hållet är medfött, precis som andra egenskaper kan vi också öva oss i att utnyttja den kapacitet vi har.
När jag hörde om grit så tänkte jag på en gång på hopp. Hopp som vi möter det i den kristna tron är på många sätt en envishet. Att fortsätta söka Gud och göra det goda över lång tid, ett helt liv. Hopp avspeglas väl ytterst sett i våra handlingar och i vårt förhållningssätt.
I och för sig behöver förstås hoppet också näring, vi behöver uppmuntran att hålla fast på den väg vi är, lite som hebreerbrevets författare skriver:
När vi nu är omgivna av en sådan sky av vittnen, låt oss då, även vi, befria oss från allt som tynger, all synd som ansätter oss, och hålla ut i det lopp vi har framför oss. (heb 12:1)
Jag vet inte riktigt om man kan säga att hopp är detsamma som det som nu kallas grit men jag tänker att hoppet (tron på Guds löften om närvaro i det svåra om om det godas framtida seger) är källan till envishet i kamp för det goda.
Vad säger du som läser om kristen tro och grit, hur hänger det ihop för dig? Skriv en kommentar!
Lämna ett svar