Att öva sig i sin fulla styrka

Igår predikade jag på vår lilla askonsdagsmässa. Lite knepigt nog har jag jobbat på två olika utkast så jag lägger båda predikningarna här, den jag faktiskt höll och den jag inte höll. Hoppas de är till glädje. Jag önskar dig en god fastetid!

Att öva sig i sin fulla styrka

I bibeln står det ibland om prövningar. Olika människor sätts på prov av Gud, Abraham till exempel. Och det är sånt som är väldigt svårt att ta till sig för oss nutidsmänniskor. Vad är Gud för en om vi ska sättas på prov?

På senaste tiden har jag fått höra att vi lätt tänker fel där för vad är det egentligen att sättas på prov? Vi har ju haft prov i skolan allihop och så har man fått olika uppgifter att lösa och så får man betyg på dem, i värsta fall blir man underkänd och i bästa fall får man väl ett bra betyg och har bestått provet så att säga. Men det måste ju vara annat att bli satt på prov som människa än i skolan, vad betyder det? Om man nu inte skulle klara provet, är man utdömd då? En misslyckad människa som inte duger i Guds ögon? Jag tror det är ungefär så vi tänker.

Men man kan ju tänka sig istället att jag ska lära någon orientering med karta och kompass, är ni bra på det? Hur mycket jag än tycker om att prata och förklara så måste jag ju låta den som ska lära sig försöka själv. Jag kanske är med så det inte är någon fara att någon försvinner i skogen men de måste ju få pröva. Det kommer bli väldigt tydligt snabbt om de lärt sig karta eller inte men det är inte så farligt, vi lär oss ju och de behöver få någon koll på hurpass mycket de kan.

Och i livet möter vi olika ”prövningar” och det är ofta genom dem vi lär känna oss själva, vad vi verkligen går för. Jag tror inte det är nödvändigt att vi ser på saker som sker oss som prövningar som Gud sänder men de kan ju ändå fungera så.

Det finns en berättelse om en liten flicka som är på stranden med sin farfar och bygger sandslott. Så finns det en stor sten mitt i bygget och hon gräver runt den med sin lilla spade och försöker lyfta den ur vägen. Men hon orkar inte så hon börjar gråta. Då frågar farfar varför hon inte använder sin fulla styrka. Hon gråter ännu mer, det har han väl minsann gjort! Men farfar säger att hon inte använt all sin styrka, hon har ju inte bett honom om hjälp.

De gamla ökeneremiterna på 400-talet och framåt kämpade med sig själva och sina destruktiva tankar på alla sätt och de sa lite samma sak, det går inte att kämpa ner de dåliga tankarna på egen hand, ingen människa är vidare stark själv, man måste vända sig till Gud efter hjälp och be.

Fastan är lite som en planerad form av såna här prövningar. Vi kan välja att åta oss något sorts övning de här veckorna, det ska helst inte vara något helt självcentrerat som det lätt blir i vår kultur, det ska helst vara något som är bra också för mina medmänniskor. Eller som hjälper mig att komma närmare Gud och det sätt att leva som han vill kalla oss till.

Du kanske vill öva dig i att säga tack oftare till exempel, eller se människor i ögonen, det kan vara bra fasteövningar. Eller så kanske du vill läsa något ur bibeln varje dag i dessa 40 dagar. Be en aftonbön om du inte gör det. Det finns mycket förstås, man kan gärna utgå från vilken sorts människa man önskar att man var och så övar man lite på att vara sådan mot andra eller inför Gud.

Och det går ofta dåligt, vi avslöjas då, jag märker att det finns en del jag inte vill tacka även om jag borde, att jag kanske har svårt att se en del i ögonen och så får jag fundera på varför. Jag kanske inte alls känner att jag vill be eller läsa bibeln och då får jag fundera på vad jag har emot det, hur kan jag be på ett sätt som betyder något för mig? Och det är heller inte farligt att misslyckas, precis som när vi prövas i livet i stort, vi fortsätter att vara Guds barn. Vi får fortsätta vända oss till Gud och börja använda vår fulla styrka, styrkan som finns i att be om hjälp.

I episteln står det att vi kanske blir bedrövade av våra misslyckanden, men att det kan vara något gott i det. Det är det verkligen inte alltid och vi får försöka vara kloka när vi tänker på det men det är gott för oss att bli mer ödmjuka. Med små steg får vi lära oss att vi inte klarar oss själva, vi behöver hjälp, och när vi kämpar mot det onda som finns i oss var och en så inser vi mer och mer att vi behöver hjälp av en frälsare som kan besegra det onda där vi inte kan. På så sätt blir vi redo att fira påsk vid fastans slut, i stor glädje över att vi tillhör honom som besegrat döden och synden.

ANDRA PREDIKAN, den jag inte höll

Det första folk tänker om fastan är kanske att det gäller att fasta och vara hungrig och sakna saker för att liksom blidka Gud, att Gud ska bli nöjd med mig och förlåta mig och älska mig. Så är det ju inte. Vi samlas kring syndernas förlåtelse varje gudstjänst och får lita till att Gud älskar oss och Jesus Kristus har gjort allt som behövs för vår frälsning.

Jag tycker det är bäst att tänka på fastan (i alla fall början på fastan, sedan handlar det också mycket om att förbereda sig för att fira påsken) som en slags skola, eller som pedagogik. Det är förstås sant att vi alltid har syndernas förlåtelse och att vi lever av Guds nåd, men en annan fråga är –förstår vi på djupet att det är så?

För vi glömmer nog ofta det som vi inte är mitt uppe i just nu. Vi glömmer väldigt lätt att vi lever av Guds gåvor, att vi har fått det att vi lever, att vi har fred i vårt land, att vi har mat på bordet, vänner och allt sånt. Vi är mer vana att se det vi INTE har, men som kanske andra har. Om man då till exempel bestämmer sig för att fasta från godis i 40 dagar så kommer man ju säkert sakna godis rätt snart. Och så får man påminna sig att det inte är en självklarhet att ha allt det där vi är glada över. Nu skulle man ju i och för sig kunna instämma ändå i det, utan att avstå från något. Men nu är det så att vi är lite tröga och det vi förstår med hela vår kropp, som saknar sitt godis, det förstår vi bättre än om vi bara säger något med munnen. Även om det verkar lite konstigt och så som kan en sådan övning göra att vi blir mer tacksamma över det vi har, tar vara på det bättre.

En annan sak vi får är förhoppningsvis hälsa och livsmod varje dag. Nu får vi ta emot ett kors i pannan med orden ”kom ihåg att du är stoft och åter ska bli stoft”. Förr eller senare blir ju allt till aska, i alla fall bryts det ner. Även vi själva. Det är en påminnelse om döden och att vi inte råder över så värst mycket i livet, allt möjligt kan hända. Om vi nu vore såna som klarar allt själva, som förstår allt själva, som lever för evigt, då behöver vi kanske inte Gud? Men nu är det ju inte så, vi behöver Gud och hjälp med våra liv.

Så kom ihåg är det första ledordet.

Sedan är det andra ordet ”omvänd dig” –det är lite ålderdomligt språk men det betyder att vända om och komma hem till Gud. Gud är som i Jesus liknelse, som en förälder som längtar efter att få vara med i våra liv och hjälpa oss. Och har man omvänt sig förut så kan man göra det igen och igen, varje dag går vi vilse mer eller mindre så vi får återvända hem också.

Det sista som sägs är ”tro på evangeliet”.

VI ska ju ta emot ett sådant här djupt allvarligt askkors i pannan idag. Vi ska OCKSÅ komma till Guds bord och fira nattvarden tillsammans. Och här finns hoppfulla saker! Här får vi ju ta emot Guds gåvor! Bröd och vin, gemenskap kring bordet, att vi hör ihop med varandra, att Gud vill ha oss så nära sig. Det är till och med symbolen för det eviga livet för vi brukar ju tänka att vi samlas här vid nattvarden tillsammans med både de som bor på andra håll i världen och de som levde för länge sedan.