Om en bättre kristen syn på kunskap, något för både huvud, hand och hjärta.
Denna bloggpost är en repris från 2014. Jag tror det här kan behöva påminnas om ibland för i samhällsdebatten blir det allt som oftast helt fel i förståelsen av vad kristen tro egentligen är, och frågan är om vi inte ställer till mycket för oss själva i kyrkan också när vi är luddiga i tankarna kring detta. Hoppas det här är till glädje för dig/Tomas i nutid
Vi dras ofta med ett ganska fyrkantigt synsätt kring vad ”kunskap” är för något. Alltsedan upplysningstiden dras vi med en olycklig uppdelning i förnuft och känsla och idealet är ofta en så objektiv hållning som möjligt till det vi söker kunskap om. Det har visat sig framgångsrikt på en del sätt men det har också fått katastrofala konsekvenser. Det finns egentligen ingenting som säger att den som har mycket kunskap för den sakens skull är klok eller vis. Det går lika bra att använda kunskapen till att bygga kärnvapen om man så vill.
Som jag har förstått har man ett ord i Norge som på många sätt är bättre. Ordet är ”kännskap”. Kännskap innebär inte bara teoretisk kunskap utan också erfarenhet, och känslomässig mogen klokhet. Exempel: En kartritare har kunskap om berget han ritat men den som levt sitt liv vid berget, känner dess sprickor och platåer, har vandrat runt där och trätt in någon slags relation till berget (respekt för vädrets makter där, kanske rent av kärlek till platsen), den har kännskap.
Kännskap är kunskap fast kunskap som rör både huvud, händer och hjärta så att säga.
Den kristna teologin var från början mer lik ”kännskapen”. Teolog var den som inte bara förstod sambanden utan också levde ut sin tro i vardagen, och i bönen trädde i relation till Gud. Med tiden ändrades teologin och är på många håll idag en rent intellektuell disciplin. Man undersöker den kristna tron lite som naturvetaren iakttar naturen.
Kunskap och tankeskärpa är verkligen inget som vi har för mycket av idag. Snarare behöver vi anstränga oss mer. Samtidigt är det inte i första hand kunskap vi behöver ägna oss åt. Kristen teologi måste hänga ihop med ett liv man lever igen. Det handlar om att Vandra Vägen, inte bara tänka om den.
Kännskap visar sig då vara ett bra sätt att förstå trons väsen. Trons kunskap måste vara en mångsidig kunskap. grundad i mitt liv, insatt i den tradition jag hör till och riktad i relation till Gud.
Vad tänker du som läser. Hur låter det här?
Lämna ett svar