Ännu ett ord om att hjälpa själar i nöd.
Jag skrev för ett tag sedan om det enda jag egentligen vet om själavård (läs ”hela din livsberättelse”) men sedan har jag kommit på en sak till som är väldigt enkel och som jag faktiskt förstått. Jag har också pratat med min kollega Ulf om detta och han håller med så då är det nog klokt.
När man möter människor som lever med svårigheter av olika slag (sorg, oro och så vidare) så kan man räkna med att de har ganska mycket kaos inom sig. Det är många tankar och känslor som snurrar och det blir i längden påfrestande. Allt det jag skriver här gäller också i hög grad nu när alla lever i den här onormala tillvaron med tanke på corona.
Då är det väldigt skönt att få tala om lite vanliga saker en stund. Man kanske kan känna att det känns lite konstigt att börja berätta om något lustigt som hänt med konfirmanderna (eller vad det kan vara) för den som har det svårt men det tror jag inte man behöver känna. Man kommer med ett litet stycke normalitet i en annars uppochnervänd tillvaro och det är väldigt skönt att få vila en stund från de vanliga malande tankarna.
Ibland talar man om detta att prata om annat, se en rolig film och så vidare, som ”flykt” men jag hörde någon som sa att man istället hellre kunde kalla det ”utflykt”. Man får ta paus en stund från sina problem, ta en utflykt, och det är skönt. Sedan finns förstås problemen kvar efteråt också men man har åtminstone fått vila lite.
Bäst är nog att blanda lite så att man både talar om det som är svårt men också om det går om något som bara är roligt att tala om.
Allra bäst är om man inte behöver känna sig ifrågasatt i sitt sätt att hantera sitt inre kaos. Det blir bara ännu knepigare om man ska behöva oroa sig för om man sörjer tillräckligt mycket eller beter sig lämpligt med sina svåra tankar.
Vad tror du om detta med att komma med lite normalitet och kanske ta med någon på utflykt, vare sig det är bildligt eller konkret?
Lämna ett svar