En poesibloggpost om sorg på Vandra Vägen.
Jag har fått lov av Malin Lindqvist att publicera dessa dikter om sorg. Sorg är ett ämne som det talas sorgligt lite om i vårt samhälle idag fast det präglar så många människors liv på ett eller annat sätt. I ett samhälle som ska vara så effektivt som vårt är det också ofta så att sorgen borde klaras av snabbt och effektivt så att livet kan gå vidare så störningsfritt som möjligt. Så är det ju inte, sorg innebär ju att vår kärlek till någon har blivit hemlös och det har vi att fortsätta leva med.
Tack Malin för dina ord. Eftersom jag inte hade titlar på dikterna satte jag dem så här med lite mellanrum emellan. Hoppas det är lätt att läsa så. Om du som läser har några egna tankar om sorg du vill dela får du gärna skriva en rad i kommentarerna.
Till Göran
Hör!!
Kyrkklockans tordön
ekar genom årtusenden som gått
ekar för tidens flykt,
livets sköra låga,
som ändå bärs av klockans klang
genom tiden,
in i evigheten,
här och nu.
Tiden rämnar, evigheten stannar
ögonblicket brister oändligen sakta,
faller ner i den långsamma sorgens stumhet,
faller i min hand,
som sluter sig om evigheten,
och låter honom stanna där.
Jag avviker ur dagens verklighet
rätt ut till vänster
går ner mig i träsket
där jag ska vara resten av livet.
Färdkamrater tar jag med mig
stadiga, trygga.
Vi stöttar varandra
vilket behövs,
då vi är där inget finns,
som borde finnas,
inget hörs,
som börde höras.
Stigen tar slut,
mörkret djupnar
så ljuset vid horisonten syns.
Stigen som inte finns leder dit.
Man vill ta ifrån mig min sorg.
Det enda jag har kvar.
När jag inte kan vara nära,
när jag inte kan höra hans röst,
inte få stöd och tröst,
är sorgen det enda jag har kvar.
Ta inte ifrån mig min sorg.
Man vill städa hos mig,
mitt inre och mitt hus.
Draifrån de sneda, dammiga gardinerna,
tvätta fönstren,
så den obarmhärtiga verkligheten,
där han inte längre finns,
där livet fortgår i sin tomma omöjlighet,
fortgår utan honom,
tränger sig in i mitt hus och min själ,
så jag ingenstans kommer undan.
Låt mig åtminstone fa ha den fattiga illusionen kvar,
nånstans få vara ifred från den smärtsamma tillvaro jag förnekar.
Ta inte ifrån mig min sorg.
Av Malin Lindqvist i Huddinge
Lämna ett svar