Min predikan från söndagen efter trettondagen.
I söndags höll jag den här predikan på vår första ”Åsundengudstjänst” i Tvärreds kyrka. Någon sa att den var bra, jag hoppas hur som att den kan vara till glädje för dig.
Jesu dop, Åsundengudstjänst i Tvärred 9/1 11.00
Man kan se på berättelsen om Mose i vassen lite som att det handlar om ett dop. Eller rättare sagt är det en av flera berättelser som är äldre än dopet men som kan hjälpa oss förstå vad dopet innebär. Till exempel blir Moses själv räddad av Gud långt innan han kan vara till någon nytta för Gud. Det är den ordningen det är för oss alla. Det är en märklig historia med korg i vassen och allt och det hjälper nog om man känner till hela den långa berättelsen omkring. Vi får förstå det som att Gud genom de här märkliga händelserna räddar Moses från en grym död som nyfödd. Och det är värt att lägga märke till att de människor som är inblandade i räddningen är kvinnor allihop. Innan detta finns en berättelse om de modiga Israelitiska barnmorskorna Shifra och Pua som skyddar de nyfödda barnen och nu samverkar Mose mamma och syster och den Egyptiska prinsessan.
I bibeln finns det ibland gömda nycklar, eller jag brukar tänka att de är som såna där blå länkar man ser på internet. När texten är blå kan man klicka och hamna vidare på något annat som hänger ihop. I bibeln så har vi ju tyvärr inte klicklänkar och dessutom så är det ofta ganska gömda saker. MEN om man skulle läst bibeln på hebreiska och läst om när Moses hamnar i en korg så skulle man kanske hoppa till över ordet för korg, att det är samma ord som använts tidigare för ett annat föremål som flutit på vatten, nämligen Noas ark. Och såna här saker är inte slumpmässiga utan någon har medvetet kopplat ihop de båda berättelserna med det ordet. Och det finns ju likheter. Noa och arken är historien om hur allt gick under i floden utom dem som blev räddade i arken så att en framtid var möjlig. Vattnet står som bild för kaosets makter, döden och sådant. Och när farao ville döda alla hebreiska gossebarn i Nilen så flöt Mose som i en ark på vattnet och fick till slut landa säkert, och så tog historien inte slut med katastrofen utan det pekade fram mot räddning.
Sen pekar berättelsen framåt också. Lite senare är hela israels folk hotat till livet och lyckas komma genom röda havets vatten till ett liv på andra sidan. Och det är nog den allra viktigaste berättelsen i gamla testamentet vi har för att förstå något om dopet. Israeliterna har varit slavar och Faraos ägodelar men Gud öppnar en utväg för dem genom vattnet (precis som när det onda såg ut att skulla vinna på Noas tid och då Mose var barn), ser till att deras plågoandar inte kan hota dem mer och när de står på andra stranden så är de inte slavar under någon och Gud säger att de får tillhöra honom. De har blivit Guds folk. I en del kyrkor gör man fortfarande så när man döper att man doppar hela barnet i dopfunten (det är därför de gamla dopfuntarna ofta är så väldigt stora) och så är det som att det går genom röda havet, eller som att man dör från sitt gamla liv och uppstår med Kristus. Så på ett sätt har man redan dött och lever med Gud redan här och nu. Vi får ett löfte i dopet som handlar om samma sak. Att vi får lita på att vi tillhör Gud, alltid är välkomna till Gud inte på grund av något fint vi gjort utan för att han dött och uppstått för vår skull. Och vi är del i hans folk, kyrkan över hela jorden, en väldig massa syskon i Kristus.
När folket hade gått genom havet och sedan genom öknen i 40 år så gick de också på ett liknande sätt in i landet Gud gav dem, genom floder Jordan, en mindre känd berättelse kanske. Och sedan skulle de leva där efter lagarna Gud gav dem och vara som ett skyltfönster eller så, där alla folk kunde få se en skymt av hurdan Gud är och vad Gud vill oss. Nu gick det ju dåligt med det. De hade hårda hjärtan och hade svårt att lita på Gud och älska varandra. Så när johannes döparen började döpa var det på samma plats. De gick tillbaka dit de kommit in i landet från, Jordan, och så liksom började de om där. Johannes döpte dem som en omvändelse, nu skulle de börja om och vara Guds folk på det sätt det var tänkt. Och många samlades där hos honom. De ville ju så gärna förändras, det vet man ju nu i nyårstider, man vill inte vara sitt gamla egoistiska och dåliga jag, man vill börja om. Vi längtar efter det!
Jag vet inte vad Johannes trodde om det, kunde man förändras på det sättet? Bara genom att bestämma sig? Han säger i alla fall att det ska komma en efter honom som är större än honom! En som Johannes inte ens var värdig att knyta upp sandalremmarna på (och det förresten är verkligen starka ord, det ansågs orimligt att be en slav att knyta upp sandalremmar för det var en så låg uppgift, men för Johannes vore det en alltför stor heder!). Han tänkte sig nog att den som skulle komma var någon som verkligen hade Guds kraft och säkert en väldigt sträng domare. Någon som visar oss vem Gud är.
Och så blir Jesus döpt av Johannes. Det står att Guds Ande kom ner över honom i form av en duva och en röst talade ”Du är min älskade son, min utvalde”. En bekräftelse på att denne är den de väntat på. Den som visar oss hurdan Gud är, och som ska utföra hans verk. Det kommer visa sig att han inte är riktigt som Johannes trodde. Så pass att Johannes fick fundera på om det verkligen var rätt person han väntat på men det var det. Men det fanns mer nåd och barmhärtighet hos Gud än Johannes vågade tro. Jesus kom för att rädda. En frälsare. Det går nämligen inte att bara bestämma sig för att bli en bättre människa. Om Gud bara skulle döma våra gärningar så är läget hopplöst. Men han kom för att öppna dörren till en ark för oss. Vara en ark åt oss. Och han bjöd in syndare och hopplösa fall dit hela, hela tiden. Såna som vem som helst kunde se att de inte klarade att skärpa sig och bli goda människor. Och såna som inte fattade alls själva att de var betydligt värre än de trodde. Och dig och mig. Sedan där inne i arken, eller om man tänker sig att vi är israels folk som vandrat genom havet och blivit Guds folk på andra sidan, så kan han börja det omständiga arbetet med att hela oss och förvandla våra hjärtan till kärleksfulla sådana, det tar längre tid än ett liv på jorden men han ska nog bli klar till slut. Poängen är att han räddar oss i befintligt skick. Vi kanske döpts som barn och då är det uppenbart att vi inte har några meriter att komma med. Inför Gud är vi alltid först och främst hans barn, inte hans personal. Så för Jesu Kristi skull och på grund av det han gjort för oss kan vi ta orden från himlen som ord till oss. Så får det vara kopplingen mellan Jesu dop och vårt dop en gång långt senare:
Du är mitt älskade barn, jag har valt att vara din Gud och det kommer jag alltid vara.
Lämna ett svar