Spelplanen som bara fortsätter och fortsätter

Igår när jag predikade i Grönahögs kyrka fick jag återanvända en rolig effekt jag tänkt ihop till talet till konfirmanderna tidigare på dagen igår. Hoppas det blir till glädje för dig också!

4e i påsktiden 2022 ”Vägen till livet”

En spelplan som föreställer livet

Jag har med mig en illustration idag till predikan, det ska man ha ibland har jag hört. Så lyssnar ni mer. Det har ju varit konfirmation i förmiddags i Gällstad och på agendan där hade jag tryckt upp den här bilden som är lite som en spelplan där man kan ha någon spelpjäs och flytta steg för steg mot målet, lite som att det var en bild av konfirmationstiden som nu gått i mål! Vi andra kanske också har tidpunkter framför oss som är mål och det är över huvud taget inne med mål nuförtiden för mål signalerar ju att man nått fram till något. Själv är jag notoriskt dålig på att sätta mål för jag tycker inte riktigt det funkar. I Jesus syraks bok i apokryferna står det rätt träffande

När människan når målet står hon vid början,

när hon är färdig börjar hennes svårigheter”

Jesus Syrak 18:7

För här kommer det fiffiga då med min spelplan, den tar inte slut (vecklar upp en lång, lång spelplan) och det gör ju sällan det. Det kommer en dag efter konfirmationsdagen också, och en dag efter att man sprungit sitt maraton eller vad det är. Det bara pågår!

När man ser på film kan man ju få ett lyckligt eller olyckligt slut men det är ju strängt taget bara på filmen det är ett slut, för rollpersonerna skulle väl i så fall livet fortsätta efteråt. Man lever lyckliga i alla sina dagar ett tag men sedan händer det väl saker igen att ta itu med. Disken och allt.

Vi vet inget om framtiden

Det som är utmaningen för oss på vägen genom livet är förstås att vi inte vet något alls om framtiden, och det är jobbigt för oss. Vi kan ana nästa steg kanske men inte veta. Det kan alltid komma överraskningar av något slag. Vägen slingrar sig bort i fjärran. Hur ska man då förhålla sig till det och leva på ett gott sätt?

En sak man kan säga är som i vår GT/apokryftext idag. Att försöka hålla fred med varandra, inte se varandra som konkurrenter, en spelplan ser ut som något man tävlar i och så hanterar vi ofta livet. Men Syrak efterlyser framförallt ödmjukhet här, vi är hårda mot varandra samtidigt som vi själva kämpar med livet och vet hur svårt det kan vara och att vi själva behöver förlåtelse. ”Hyser du agg du som är dödlig”, står det. Vi är ju bara människor, stackars ändliga varelser. Han går över till att tala om att vi ska följa lagen och jag associerar det till att vi får ha någon annan måttstock på livet än hur andra gör eller vad som ser lyckat ut utåt. Livet är en vandring med Gud och bara Gud känner insidan i oss.

Episteln handlar också om insidan och den är hoppfull på det sättet att den visar på en annan sorts växande. De flesta framgångar vi kan kämpa för att ha i livet är ju omöjliga i längden. Till slut minskar kraften för alla. Paulus skriver att man kan förnyas i sin inre människa, djupna och slå rötter. Livet med Gud är ingen rak väg av framgång den heller förstås men den handlar inte heller om att vi ska ha framgång utan att öva oss i att vara burna. Och det kommer vi behöva mer och mer.

I evangeliet till slut där talar Jesus i sitt avskedstal på skärtorsdagskvällen. Nu kommer lärjungarna verkligen snart stå helt utan karta och försöka möta en framtid de inte räknat med. Så det talet är på sätt och vis bra för oss som inte heller vet något om framtiden.

Först säger Jesus att vi ska lita på honom. Känn ingen oro, tro på Gud och tro på mig säger han.

Sedan säger han att han går före. Vi kanske inte kan se ut i den okända framtiden men vi har tryggheten i att vi får följa honom.

Att följa Jesus som själv är Vägen

Ibland säger man att Gud har en plan för våra liv och jag känner mig tveksam till om det är sant, för en del är det en tröstande tanke, för någon annan ångestfull för tänk om man gör fel? Jag tror mer att Gud är improvisationens mästare. Men Jesus har gått ut i det okända före oss, han har till och med gått genom dödens port. Och sedan kom han tillbaka och går med oss på våra vägar för att vi till slut ska komma ända till Faderns hus.

Han säger att vägen dit han går känner vi och lärjungarna invänder att så är det ju inte, vägen framåt är ju helt okänd! Men vägen är inte en plan att följa, vägen är Jesus själv. Att leva med honom, leva efter hans sätt att leva och se på världen, det är vägen för oss.

De första kristna kallades för de som följde vägen.

Det här att Jesus är Vägen, Sanningen och livet är ett återkommande bibelord när man funderar på om vilka vägar som leder till Gud. Vi ska komma ihåg att när Jesus först sade det så var det inte i ett läge där det fanns en massa fina vägar till Gud och han ville stänga de andra, det är tvärtom så att vi människor är helt vilsna och saknar väg men Gud öppnar en väg för oss genom Jesus. Den att följas åt med honom.

Jag kommer ihåg en indisk kristen präst jag mötte som berättade om hur hans far eller farfar först blev kristen. Det hade varit i kontakt med missionsverksamheten och kristna skolor och så och vi pratade om hur det var, det framstår ju lite suspekt idag kanske att komma och hjälpa folk och så hoppas att de ska bli kristna genom det, men den här prästen sa att som han såg det hade många då ”ingen väg och de behövde ett gott sätt att leva” och så fick de det när de mötte det kristna evangeliet och sättet att leva i världen och sprida gott.

Vi vet tillräckligt mycket om Gud

Filippos fortsätter med att be Jesus visa dem Fadern. Det kanske är så att han önskar sig en mäktig syn, som den brinnande busken eller eld på väggen eller så men Jesus säger ”ni har ju sett MIG?”.

Också där finns det tröst tänker jag, för både lärjungarna då och oss nu. Livet utspelar sig väldigt mycket i det vanliga. Stora underverk är väldigt ovanliga. Lite fräckt av lärjungarna att fråga efter underverk kan jag tycka för de hade ju faktiskt sett en massa spektakulärt med Jesus men det är nog så att en del saker får man aldrig för mycket av.

Men kanske att de flesta av oss har fått fullt tillräckligt? För lärjungarna ingick trots allt Jesus i vardagen. I det dammiga livet på vägarna och även om han var speciell på alla sätt så var han så påtagligt mänsklig. Vi lever också våra liv i det vanliga mänskliga. Vi får lita på att vi vet det viktigaste om Gud om vi känner till Jesus och vad han gjort, om vi vandrar med honom i det inre livet.

Det enda jag är besviken på min spelplan egentligen är att det borde finnas sådär kanske var sjunde ruta där man fick ”stå över ett slag”. Och till skillnad från när man var liten och det var ett grymt straff skulle det vara en stor gåva. Stanna upp och vila. Livet är ett maraton, och vi kanske ofta staplar strapats på strapats utan att vila som vi behöver. Jag vet själv att det kan låta förmanande att tala om vikten av vila för det är inte alltid den går att hitta. Men som jag tänker mig att Gud ser på vår väg i livet så är vi väl unnade vila. Det är inte bråttom på den här vägen.

Ett lyckligt slut

Slutligen så får vi väl tro att det finns ett slut på vandringen på ett eller annat sätt. Den här stigen slingrar sig bortom döden vidare mot det Faderns hus som har så många rum. Som kanske ska få oss att tänka på ett palats, eller rentav på templet där vi är i Guds närhet.

Det ingår i den kristna tron att vi tror på ett lyckligt slut. Kanske inte på kort sikt men som man säger ”slutet gott, allting gott”.