En biffig oxe nära krubban

Här är min julnattspredikan från Marbäcks kyrka. Om hur livet kan te sig annorlunda efter en stund vid Jesusbarnet. Hoppas den är till glädje för dig. Önskar dig en god fortsättning på julen!

En biffig oxe nära krubban

Alla släktens hopp och tro, stämt möte denna natt. Denna heliga julnatt. Och här är också vi. Julkrubban rymmer en brokig samling och när vi sitter samlade så här framför den är det faktiskt som att vi ingår i den vi också. Har samlats framför barnet i krubban.

Julens händelser börjar med något välbekant men som vi kanske inte tänkt så mycket på.

Skattskrivningen

Augustus har bestämt att alla ska skattskrivas. Vi är så vana att ha personnummer och betala skatt att vi kanske inte tycker det är något att snacka om. Klart man har siffror på invånarna, men det står ju här att det var något nytt. Och det var dåliga nyheter. Augustus vill räkna alla sina invånare precis som han räknar mynten i skattkammaren. När han för in dem i boken betyder det i grund och botten att han ser dem som sina. Dessa tillhör rom.

Men folkräkningar förekommer faktiskt tidigare i bibeln. Gud ordnar räkning av sitt folk när de gått ut befriade ur Egypten. De blir uppräknade i släkte efter släkte och stam efter stam. Det står i fjärde moseboken och det kan vara världens tråkigaste bibelläsning för oss men tänk vad det betyder för den som var jude och lyssnade på bibelordet.  Min stam, min släkt, min familj, kunde läsaren tänka, är del av Guds folk. Vi är inte slavar under Farao utan vi tillhör Guden som befriar. Gud har räknat upp oss, kallat oss vid namn och säger samma som Augustus. De här är mina.

Så vem har rätt?

Vi kan snabbspola fram till vår egen tid. Vem tillhör jag? Jag är svensk och allt det förstås, man, har mitt arbete att sköta och förväntningar på hur jag ska uppföra mig. Staten kan ställa krav på mig. Är jag fri? Är jag bara en kugge i det stora maskineriet? Eller tillhör jag djupare sett någon annan?

Davids stad i Herodes skugga

Josef och Maria kommer till Betlehem. Det är Davids stad. David är folkets störste kung för länge sedan och symboliken är enorm. Här föds ett litet barn av Davids hus, kanske kan man åter få en kung av Davids släkt på tronen? Men Betlehem ser inte mycket ut för världen. Det var en liten by skulle vi tycka, med herdar på ängarna och några hus. Inte långt bort tornar kung Herodes stora borg Herodium upp sig på en hög kulle. Dominerar landskapet för att riktigt visa vem som har makten. Och ännu längre bort sitter som sagt kejsaren i Rom som till och med menar sig vara gudomlig.

Vad är en människa under sådana härskare? Ett ingenting. Sådana som Putin kastar mot döden varje dag för att deras människoliv på något sätt är mindre betydelsefulla.

Vems liv spelar någon roll?

Vi nutidsmänniskor i Sverige är så lyckligt lottade med fred och rättvisa. Det var något annat att vara kung där och då. Rå maktutövning. Men det finns kanske saker här också som vi kan känna igen oss i. Frågan om vem som har betydelse. Vi kämpar så innerligt mycket med att vara viktiga vi också. Vi har en hemsk aning om att i det stora hela spelar inte våra liv så värst mycket roll. Kanske vi rent av bara är med och förstör den här världen? Herodes logik finns där för oss också, det gäller att göra sig ett namn för att vara någon.

Men man kan ju undra, verkar det inte lite ängsligt att ägna så mycket tid och möda åt att bygga ett slott på en kulle? Det är också löjligt på något sätt.

Sett utifrån Herodes och Augustus verkar det självklart att Gud finns uppe hos de högt uppsatta. Där finns det riktiga livet som räknas på allvar. Så är det också i våra dagar. Vi ser uppåt mot kända ansikten och tror så lätt att den som har mycket makt kanske också har rätt. Lever det riktiga livet. Nästan är lite gudomliga.

Oxen i julkrubban

Här i julkrubban i Marbäck är oxen min stora favorit. Julkrubbor är som sagt lite lustigt sammansatta. Det stod inget om någon oxe när vi läste evangeliet men någon hade läst i profeten Jesajas första kapitel:

Jesaja 1:3, oxen känner sin husbonde, och åsnan känner sin herres krubba men Israel känner inte sin herre, mitt folk har inget förstånd.

Där står om en oxe och en åsna som känner sin herres krubba så då passar de väl in här. Det är många som saknar förstånd står det men de här enkla djuren, liksom enkla människor, står Gud närmare än många förstår. Bättre vara en oxe nära barnet i krubban än att vara en kejsare långt borta i Rom som missar alltihop. Kanske är det det som gör den här oxen så väldigt orubblig, att den hittat en fast grund. Man kunde vänta sig att det låg mat i krubban, sett från oxens perspektiv. Eller så förstår oxen på något sätt att det som finns här är livets bröd. Den som ger liv på nytt till alla som hungrar.

De enkla herdarna

Annars är det herdarna som kommer först. Det passar fint att vara herde i Betlehem för en gång gick lille David själv runt på fälten och skyddade sina får mot lejon och björn. Herdarna ser som ett skynke lyftas undan och anar något av den gudomliga verkligheten som hela tiden omgett dem. De står under en öppen himmel. Och de hör änglarnas ord, de får ett hemligt tecken.

När de ser ett barn i en krubba ska de veta att det är Messias, Herren, de ser. Änglar förekommer ofta i bibeln och att möta en enda ängel framstår som överväldigande men här är nu en hel här. Något motsvarande finns egentligen ingenstans i bibeln. Dessa enkla herdar ser den mäktigast tänkbara syn och skickas sedan till ett helt vanligt litet nyfött barn. Och de får berätta vad de fått höra och Josef och Maria och de andra i huset hör det. Så vitt vi förstår är det det enda övernaturliga som de fromma två får höra om denna natt. Efter en vanlig födelse under lite extra knepiga omständigheter.

En frälsare åt er

Herdarna prisar Gud på hemvägen och säger att ”allt var som det sagts dem”. Vad betyder det? Att det fanns ett barn i krubba förstås, men kanske också det andra. Idag har en frälsare fötts åt er. De fick gå och söka upp en kung och de fick komma dit utan att bli bortvisade. Messias var där och han var för sådana som dem.

Där har vi en bra start på evangeliet. Det ska fortsätta vad Jesus sedan gör och säger. Augustus underhuggare och Herodes efterträdare kommer tillbaka mot slutet på evangeliet. Då ska de verkligen visa vem som bestämmer genom att döda Jesus. Men de kan inte. Han förblir inte död. Och så får vi bekräftat att han är kung på något sätt som vida överstiger något de kan förstå.

Kungen som är att räkna med

Så det har börjat med de stora och mäktiga. Augustus och Herodes och vi har funderat lite på om inte vi köper deras sätt att tänka. Att den som har makten bestämmer vad som gäller, vem som räknas och är viktig. Vi kanske inte just mår så bra av att det är så världen fungerar men vad ska man göra?

Men så har vi detta lilla barn. En helt annan kung. Det har alltid varit det konstiga och det fantastiska med den kristna tron att vi tror på en Gud som älskar det oansenliga och vanliga. Och när vi samlas så här framför krubban vi också, ju längre vi stannar här hos honom, desto mer annorlunda ser världen ut. Kanske är det inte den som tjänar mest utan den som tjänar andra som är störst i Guds värld? Ingen betyder mer genom att göra sig större för den allra största av alla gjorde sig så här liten. Och var ändå störst.

Jesus folkräkning

Jesus har också en folkräkning. Det kommer senare. Och den pågår ännu. Den sker med vatten i dopfunt och i Faderns och Sonens och den Heliga Andens namn. I dopet sägs samma sak som Augustus sa med sin folkräkning, samma sak men helt helt annorlunda. Även vi får höra att:

”DU är min”.

Men det är inte med hotfull röst utan så som när en som älskar oss säger det. Du är min.

Att tillhöra barnet i krubban

I vårt land och vår tid tänker nog många att man inte vill tillhöra någon på det sättet, att det skulle inkräkta på friheten. Men är det så? Sitt här vid krubban en stund och känn efter om det inte faktiskt är här vi börjar känna oss fria inuti. För fri är man när man är älskad villkorslöst. Och vi kan se oss omkring i rummet och se att de andra också ser annorlunda ut här. Plötsligt ser jag att det här är mina syskon. Om de är viktiga för honom i krubban så är de viktiga. Hur vore det möjligt att säga att den som är liten saknar betydelse när Gud själv plötsligt är lillebror till alla?