Vittne till vad Gud gör i vårt eget liv

Här är min predikan från annandag jul i Grönahögs kyrka. Hoppas den är till glädje för dig.

Vittne till vad Gud gör i vårt eget liv

Vittnen är oerhört viktiga i den kristna tron. Och vet ni vad? Det är just vad ordet ”martyr” betyder. Det betyder vittne. Den som sett något och berättar vidare om det.

På annandag jul känns det alltid som att den här dagen inte helt hör ihop med de andra juldagarna och det är för att det är så. Det här är i första hand Stefanos helgondag, dagen då man tänker att han blev stenad och dog för sin tro som den förste martyren. 

Men vi kan gärna hålla ihop dagen med julen tycker jag. Man vill ju inte släppa julstämningen bara sådär. 

Julens vittnen

Julen har också berättelser om vittnen. Vi har kanske först och främst herdarna på ängen. De får höra änglarnas ord och så får de gå iväg och se ett barn i en krubba som ska vara tecknet för dem om att detta är barnet som är ”messias, herren”. Och de kan sedan förundrat konstatera att allt var så som det hade sagts dem. 

De får också själva berätta för Maria och Josef och de andra i huset om vad änglarna sagt, de får också vara vittnen. Och det är i samband med det Maria får ta allt detta till sitt hjärta och begrunda det. Så de får liksom hjälpa varandra att pussla ihop vad det är som sker genom det de var och en förstått.

Jag tänker att det hänger ihop med det som är julens själva kärna. Att Gud bor mitt ibland oss i Jesus Kristus. Gud är inte en idé som vi har och diskuterar på ett teoretiskt sätt (fast det är ju spännande det också förstås) utan finns mitt ibland oss. Så vi kan lära känna Gud och Gud kan verka i våra liv, och när vi berättar om vad vi fått förstå för varandra så byggs hela kroppen upp av det, skulle Paulus sagt. Det gör också att vi kan uppmuntra varandra i tron.

Josef och Maria blev nog väldigt uppmuntrade och fick mycket kraft och mod av att höra herdarnas berättelse. Och samma förstås med väldigt mycket mindre vittnesbörd. Som präst så talar jag ju till er, just nu. Men ni talar faktiskt också till mig. Att vi firar gudstjänsten tillsammans, uttrycker tron tillsammans, sjunger tillsammans, det behöver jag. Sen kan man utgå härifrån och tala om tron i sammanhang där den är helt främmande men det skulle jag inte orka själv utan andra kristna i församlingen. Så funkar det.

Tron sedd genom en människas liv

Jag brukar tänka kring konfirmandundervisningen att det är nog bra med faktakunskaper men det som verkligen kan ha betydelse för någons väg till tro är om man får förstå att tron är en verklig del i någons liv. Så det är bra att vittna lite när man kan och det är bra om de får möta ganska många olika personer som får ge sitt vittnesbörd. Det blir brännande på ett helt annat sätt.

Så tror jag att det är för den som ska lära känna den kristna tron men det är också bra för alla oss. Tron förmedlad genom en människas liv, det är en slags variant på det vi firar i julen, inkarnationen. Att ordet ska bli kött och gestaltas i en människas liv. 

Och då kan det se väldigt olika ut förstås med gestaltningen. Vi får tro att Gud är mångsidig så att vi kan vittna var och en på sitt sätt och gestalta den kristna tron på vårt eget sätt och att om vi inte gör det så blir det något som saknas och som helheten går miste om. 

Det svåra ordet vittnesbörd

Det finn en massa föreställningar kopplade till detta med att vittna förstås. Som ung stötte jag på det mest genom böcker skrivna av väldigt extroverta amerikaner och själv var jag en introvert svensk som tyckte det lät väldigt jobbigt hur det beskrevs att man skulle dela evangeliet med andra. 

Och vad gäller vittnesbörd så har jag själv inte så mycket spännande att komma med egentligen. Jag har inte någon spännande berättelse om omvändelse och ett nytt liv och så, jag har varit så här och steg har lagts till steg. Ibland kanske något lite större steg men inte mycket som gör en bra historia. 

Det är lite synd att det är så för annars är det en vanlig fråga att få hur det kommer sig att jag är präst och då kunde man ju haft en riktigt bra story att drämma till med. Men istället får man stå där och säga något vagt om att Gud kallar alla att vara med och bygga på hans rike och att jag känt mig dragen just till att undervisa om bibeln och den kristna tron. Så brukar det bli.

Och så kanske många känner. Så då får vi stötta varandra i det. Vi får ändå lita på att Gud verkar i våra hjärtan och i våra liv. Bättre att vi fumlar och famlar och försöker ringa in vad tron betyder i våra liv så ärligt vi kan än att vi hamnar i någon roll vi får försöka spela. Poängen med det hela är inte att vi måste vara fantastiska eller så utan att det händer något när vi delar tron med varandra. Vi får vara del i något större. 

Syföreningspsalmen

Jag har ett skämt på den här episteltexten. Som man kanske inte borde dra och senast jag gjorde det tyckte min pappa efteråt att det kanske var vågat för det satt nog en del gamla syföreningsmedlemmar i församlingen visade det sig, men nu är det för sent. Det ska finnas en bibelvisa ”vi för vår del kan inte tiga med vad vi hört och sett” och det har jag hört kallas ”syföreningspsalmen”. 

Sammanhanget är att det hårdnar mellan den allra första församlingen och de mäktiga i staden Jerusalem. De utmanar ordningen och man kan ju notera att de gör det genom att göra gott, men det är ändå känsligt. Det är också en form av vittnesbörd. Att leva utifrån det man tror på. Det talar ju högre än ord. Sedan i extremen så kom martyrdöden som det yttersta steget i att stå fast vid sin tro och så är vi tillbaka där vi började med ordet martyr, vittne. 

Att leva utifrån det man tror på

De kommer på kant med samhället även om de gör gott. Jag tycker man hör om mycket märkligt i dessa tider. Många som stretar på med klimatfrågan eller en medmänsklig syn på flyktingar eller vad det nu kan vara gör det i väldig motvind. Som jag ser det håller den kristna tron på att bli otroligt relevant. Det sägs så mycket man inte kan hålla med om och det blir allt viktigare att man själv vet varför man tycker som man tycker så att man inte bara följer med strömmen.

Tills nyss var mycket av de kristna värderingarna allmän egendom men jag tror vi står vid skiftet nu. Jag tror att den kristna tron kommer bli synlig på ett nytt sätt framöver. Kanske att det blir ett vittnesbörd i sig, i värsta fall lite avvikande, att slå vakt om medmänsklighet och barmhärtighet och omsorg om de som inte är så där förfärligt starka och lyckade hela tiden. 

Vi förstår på tonen i evangeliet och även i apostlagärningarna att det är skarpt läge. Det gäller att hålla ihop och stå fast vid sin tro. Det låter jobbigt, det gör det och det låter ju också lite ensamt och utsatt. Bibelns människor levde i betydligt tätare grupper än vi är vana vid så jag tror vi kan förstå det som en påminnelse om att vi verkligen behöver varandra och att hitta kraft i gemenskapen med varandra i svåra tider. Jag vill inte säga något för att ta udden av Jesus tuffa ord även om man ju gärna vill det. Han säger att vi ska ta våra kors och följa honom. 

Kyrkan finns där det finns kristna, då är det du som är prästen

Det är sällan vi får kånka på stora träbjälkar för Jesus skull får man ändå säga. En del av oss kanske tar på sig ett kors om halsen. Det är en bra sak för att påminna sig vem jag tillhör och vad jag representerar. Det diskuteras ibland i kyrkan att kyrkan borde finnas på en massa ställen och som det är i svenska kyrkan menar man väl anställda då. Men egentligen, överallt där du finns, där finns också kyrkan. Då är det du som är prästen så att säga. Jag kan ju säga som så att konsten med att vara präst är att det blir ok om man får göra det på sitt eget sätt.

För de här i apostlagärningarna som säger det som sedan blev syföreningspsalmen: ”Vi kan inte hålla tyst med vad vi sett och hört”, för dem var det svårt att inte följa sin tro. Det var en inre kraft som hade gripit tag i dem. Och en kraft de hade av sin gemenskap med varandra. Jag tror att det är där vi måste sluta och börja idag för att allt det här talet om att vara vittne inte ska bli alltför kravfyllt.

Jag ber att det ska vara så för dig och mig och för vår församling och vår kyrka att tron ska få ha sådan tyngd och värme i våra liv att det märks. Att vi ska få änglar som viskar till oss så att vi ser det underbara i evangeliet, vilken skatt det är. Vår viktigaste kallelse är som det alltid är, att hålla oss nära Jesus och så får det väl bli konsekvenser av det på olika sätt men det råder vi mindre över. Men att vi lever med vår tro, det är grunden.