Inte en kristendom för döda människor

Min predikan på alla själars dag i Ulricehamns kyrka

Jag är van att i första hand ha minnesgudstjänster i allahelgonahelgen så nu var det fint att även få hålla en vanlig predikan i högmässan i söndags om det kristna evighetshoppet. Det fanns folk som sa att den var bra så jag hoppas att den är till glädje även för dig.

Inte en kristendom för döda människor

Det finns en berättelse om grundaren av gemenskapen i Iona i Skottland. Han hade till sin sorg hade upptäckt att han var präst i en kyrka som var till för döda människor. Det som verkade vara poängen med den kristna tron var att den dag man dog skulle man få komma till himlen, så för den som dött funkade kristendomen bra men för de som fortfarande levde var den inte jätteinspirerande.  

Det finns också ett uttryck i england, ”you get pie in the sky when you die”, eller på svenska: ”du får smör ovanför när du dör.” Det syftar på att samhället kunde slå sig till ro med stora orättvisor i samhället för att det ska lösa sig sedan, när man får ha det fint i himlen. Det kunde ju vara bekvämt för de som hade makten. Och för han med Iona hade det gjort att arbetarrörelsen inte tyckte så värst mycket om kyrkan som liksom bara struntade i deras dagliga slit.  

Vi känner nog igen samma sak ganska mycket från vårt land också. Det är en vanlig bild av vad kristendomen handlar om.  

Bibeln talar mest om livet här och nu

Så då tänker man ju att vi måste ha en kristen tro som är för levande människor. Som säger något om livet här och nu och hjälper oss leva här och nu. Tittar man i sin bibel så är det faktiskt också så det ser ut där. Det handlar väldigt mycket om livet här och nu. Att leva i tillit till Gud och att se på livet i det ljuset och leva efter det.

Även många av de ställen som vid ett ögonkast ser ut att handla om himlen eftersom det står om ”himmelriket” eller ”guds rike” handlar i regel om att leva nu utifrån att det är Gud som egentligen är herre över den här världen. Gud rike är som bekant inte bara liv efter döden utan rättvisa, fred och glädje i den heliga Anden här och nu. 

Vi borde prata mer om det eviga livet

Men när man sagt det så borde kyrkan kanske tala mer om döden. Många har skakats om rätt rejält av coronatiden, krig i världen, klimatkatastroferna som avlöser varandra. Den unga generationen tänker inte självklart att det blir bättre och bättre med tiden i samhället utan det mesta ser rätt hopplöst ut. Vad har vi för hopp om inte allt blir bra här i livet? Så har det varit för de flesta människor genom tiderna. Livet är hårt. Och det är inte lätt att leva med döden heller.  

Att livet som är så gott också ska vara bräckligt och kort och ta slut. Det är inte lätt att gå med på. Så det är det som är vårt ämne våra bibeltexter idag. Man kan på ett sätt säga att döden inte är grejen med den kristna tron men den är verkligen en jättegrej. Ett stort problem för varje människa att leva med och en dag att möta personligen. Hur ser det kristna hoppet ut? 

Jesus var inblandad i sin tids debatter. En gällde huruvida det finns något liv efter döden eller inte och där var alltså Jesus tydlig med att det är så. Gud inte bara VAR Abrahams och Isaks och Jakobs gud utan ÄR det fortfarande, även om de varit döda i över 1000 år på hans tid. För Gud är alla levande säger han. I en tid där vi brukar räkna livet på jorden som det enda vi har så är det väldigt goda nyheter för oss idag.  

Jorden är vårt hem men ändå inte

Det är ett urgammalt kristet perspektiv att jorden är vårt hem men på något sätt ändå inte. Det är så härligt och vackert men inte bara. Vi sjöng i psalmen att ”här på denna jorden är synden med i allt och ger åt allt det sköna en främmande gestalt”. De första kristna skrev brev till varandra och undertecknade med ”till de som lever som främlingar i (plats)”.

Jag är en gäst och främling här, även om jag alltid bott här. Vi hörde i episteln om de som levde som att de sökte ett hemland. Det var inte alls så att de kristna tyckte att det materiella var dåligt, de lovprisade skaparen och tackade för livet här som en del i skapelsen. Men så fanns också det andra som ger allt en främmande gestalt. Synden som härjar i världen och synden som finns i mitt eget hjärta. Vi vet alltför väl att vi inte lever i paradiset. 

Och jag älskar hur det står om det i psalmen: ”fast den ej kan fördöma, sen själv fördömd den är” Synden kan inte stå mellan oss och Gud och fördöma oss att vi inte är välkomna hos Gud, eftersom Jesus besegrat den. Men ”den kan mig ännu plåga, men så den skall ej där”. Vi fortsätter leva i den här trasiga världen med allt det lidande det innebär och vi väntar på att Gud en dag ska ställa allt tillrätta.  

Det kristna hoppet

Det kristna hoppet är just det där, att allt ligger i Guds hand och även vi, och att det är Gud, inte ondskan eller döden som ska ha sista ordet. Gud ska ge nya himlar och en ny jord där det goda råder. Och Jesus uppståndelse är det första tecknet vi fått på att Gud vill och förmår göra detta. 

Det ska ske en dag vid tidens slut, och en dag kommer också din och min tid att ta slut för det här livet som vi känner det. Vi går ur tiden som det heter. Då får vi ha samma hopp om att Gud har en plats för oss hos sig i de där nya himlarna och den nya jorden. Hoppet består i att Gud är stark nog att göra detta, och också att Gud vill oss mer väl än vi vågar tro. Gud vill ha oss alla hos sig, vi är ju älskade av honom och han har gett sitt eget blod för vår skull som tecken på hur stort hans engagemang i oss är.  

Till ett hemland

Josuatexten har gett en omtyckt bild. Att döden är som att korsa vattnet och komma över på andra sidan. Jag fick vara med och tala då det sattes hundratals små ljusbåtar i sjön i fredags och då kunde jag tänka på detta. Josua får veta att han inte går bort utan är på väg till sitt nya hemland, det utlovade landet där Gud ska rå om sitt folk.

Vi känner igen tidsrymden tre dagar. Ofta hänger tre dagar ihop med nytt liv på tredje dagen, framförallt som när Jesus uppstod på den tredje dagen. Det är något positivt som ska hända för folket. Josua är en av få som har spejat i landet. Han och några till har varit där och kollat. 

Josua delar ju namn med en annan central person i vår bibel. Med Jesus själv. Det är samma namn och vi får se det den förste Josua gör som en förebild för det ”vår ” Josua, Jesus, kommer att göra. Ingen av oss vet hur det är att ta språnget ut i det okända som döden innebär. Fast jo, det finns ju en. Han som varit där och återvänt till oss. Han vet vägen, han har öppnat den åt oss. Han kan föra oss in i det nya landet.  

Innan vår evangelietext har Jesus sagt att det finns ett evigt liv hos Gud men att vi inte helt kan föreställa oss hur det ser ut. Hur skulle vi kunna det? Ser man till det som återkommer i Jesus liknelser och tal om livet med Gud så återkommer ändå allt detta. Att komma till Gud är att komma hem. Här idag vid bönen och nattvardsbordet, kommer vi till Gud kommer vi hem. Men också vid livets slut.  

Vi får leva våra liv så varje dag här att vi lär känna honom och hans godhet mot oss, vända oss till honom med allt vi har i tankarna och i våra liv. Och sedan får vi lära oss att han är att lita på. Även när vår sista dag är inne. För Gud är alla levande säger Jesus.  

Till slut är det så att kristendomen inte är en tro för döda människor, som han i Iona hade så svårt för, utan för levande människor. Ett liv med Gud som börjar här och som saknar ände.