Oväntad kunskap då man tänker på romarriket ibland
För någon vecka sedan lyssnade jag på podden ”bilningspodden” i vad som visade sig vara en repris från 2022. Antikhistorikerna Lovisa Brännstedt och Ida Östenberg fick ge en introduktion till den historiska perioden antiken och där precis på slutet kom det något väldigt spännande.
Jag vet tyvärr inte om det var Lovisa Brännstedt eller Ida Östenberg som sade det eftersom jag inte är säker på vilken röst som hörde till vem i samtalet men i slutet av podden skulle den ena av dem sammanfatta vad hon lärt sig om antiken under alla sina år av studier!
Hon berättade att hon hade ägnat mycket tid åt att undersöka hur romarna hade hanterat nederlag i strid. Det lite överraskande svaret var att ”det gjorde de inte, de erkände sig aldrig besegrade”. De fortsatte bara kriget med nya soldater tills de hade vunnit.
Man hyllade segern som ett av sina absolut högsta ideal och man kunde i stort sett som jag förstod det inte heller hitta några avbildningar av döda romerska soldater.
Bland grekerna kunde det som kontrast förekomma skildringar av hjältars heroiska nederlag och även en förlust kunde skildras som ett ädelt och stort dåd. Men alltså inte bland romarna. Det fanns ingen som helst ära i att dö.
Som präst tänker jag förstås på hur den kristna tron måste stuckit av totalt mot den inställningen då den började sprida sig i romarriket.
Där skildrar man ju en märklig blandning av å ena sidan död och nederlag och samtidigt seger i och med uppståndelsen. Det måste finnas många aspekter på hur det tedde sig men som sagt, verkligen en stark kontrast.
Har du som läser några reflektioner kring detta? Skriv en rad och berätta!
Lämna ett svar