Vandra Vägen har sett filmen som går hett på mellanstadiet nu!
Jag såg nyss den mycket populära tecknade filmen ”Kpop demonjägarna” med barnen. Det återväckte några tankar i mig om demoner och skam som jag gärna skriver några rader om här. Lyssna om du vill på podden ”the myth pilgrim” där broder Lawrence också talar om filmen lite mer ingående ur ett själavårdande perspektiv.
Hjältar och demoner
Filmen handlar om en trio demonjagande popstjärnor vars sång också är källan till deras styrka. De tre flickorna är goda vänner men bär också på sina olika rädslor.
På motståndarsidan har vi demonfursten som sätter upp ett eget demonpojkband för att bräcka den goda sidan och riva ner dess försvar.
Tjejbandet sjunger peppiga sånger om att vara ”golden” och fantastisk men det skaver i en i bandet, Rumi. Hon visar sig nämligen ha demonmärken på sig som hon döljer för de andra. Hon har själv lite demonblod i sig.
Hon börjar få svårt att sjunga om att vara fantastisk i takt med att hon är rädd att det inte stämmer riktigt. Hon vet att hon inte är helt golden.
Hur hanterar man sin skam?
Filmen handlar sedan i mycket om att hantera skam. Hur ska man se på sig själv när man inte är helt igenom fantastisk utan vet med sig att man faktiskt liknar sina motståndare demonerna?
Hon försöker med att bita ihop och förneka det men trycker ökar på henne på olika sätt.
Demonerna i sydkorea (filmens ursprung) kanske inte är helt likadana som i den kristna traditionen men vi märker i alla fall att demonerna jobbar på att splittra gruppen så att de inte ska kunna hitta stöd i varandra, de jobbar också hela tiden på att sprida förtvivlan och hopplöshet.
Både den demon vi lär känna och Rumi ställs inför den hemska tanken att de helt enkelt är förlorade hopplösa fall och att det inte är någon idé att kämpa emot. De tillhör de dåliga.
Detta är också den skammens logik som vi känner igen i våra egna liv. Skam är känslan av att vara fel och att inte ha rätt till att finnas. Den får oss att dra oss undan varandra och inte låta någon få se något av vilka vi egentligen är.
Demoner ljuger alltid
Det finns ju en hel del demoner i bibeln och i kyrkans konst och det kan för en del vara svårt att förhålla sig till.
Vill man kan man tänka rätt bildligt om demonerna. Man kan känna igen att det finns destruktiva röster som fyller oss med liknande tankar om oss själva som Rumi kämpar med. De vill få oss att förtvivla.
Jag har lärt mig som grundregel om demonröster att demoner ljuger alltid.
De säger inte sanningen utan det är med lögner de bryter ner oss.
Det kanske stämmer att vi gjort det dåliga vi gjort och mår dåligt över men de slutsatser som följer av det stämmer inte.
Sanningen är inte alls att vi är hopplösa förlorade fall utan sanningen är och förblir att vi är älskade som vi är av Gud.
Att lyssna på Guds röst istället
Det gäller för oss att inte lyssna på de destruktiva rösterna utan lyssna på Gud. Lita på att Guds kärlek gäller oss eftersom han sagt det och visat oss det genom Jesus Kristus som gått i döden för oss.
Jag har förstått att autenticitet är oerhört viktigt för de unga som är målgrupp för filmen och jag tror det kan vara det som gjort att den slagit an så hos många.
Det handlar om att få vara sig själv men utmaningen blir då att hantera sitt eget mörker. Ska man identifiera sig med det eller inte låtsas om det?
Den kristna trons bidrag
Gud är ju frånvarande i kpop demonjägarna men slutet är i alla fall att Rumi lyckas vara vad luther skulle sagt ”både syndare och rättfärdig”. Hon erkänner det mörker som hon har med sig men hon förstår också att det inte är sista ordet om vem hon är. Hon är älskad som hon är och det är den ”rösten” som stakar ut hennes väg framåt.
Om vi tänker att dagens unga (och gamla?) har samma utmaning med autenticiteten och mörkret så hoppas jag många kan få upp ögonen för att kristen tro har mycket att ge här just genom att erbjuda en objektiv grund till att se på sig själv som älskad i befintligt skick.
Kommentera det här inlägget