 |
| Jakob kan inte fly längre. |
Denna söndag har temat ”den kämpande tron” i Svenska kyrkan. Det låter fint. Det finns många uttryck man stöter på emellanåt i stil med ”att ”brottas med sin tro” eller ”brottas med Gud”, eller att man ser sig som sökare (vilket är ganska likt på ett sätt). Jag tänkte börja i en annan ände. Utifrån egen erfarenhet vågar jag ändå säga att det är rätt ovanligt att vi är speciellt ihärdiga med att brottas med Gud eller söka Gud. Det är nog betydligt vanligare att vi flyr från Gud.
För några år sedan pilgrimsvandrade jag ensam i några veckor. Inför vandringen hade jag alla möjliga förväntningar om hur mycket jag skulle be och hinna med djupa tankar under all denna ensamtid men så blev det sedan inte. Kanske hade jag så mycket förhoppningar att det låste sig på något sätt men det blev inte av ändå, det där djupa bönelivet. Fast jag inte hade några som helst undanflykter och fast jag egentligen ville.
Den nyttiga men jobbiga insikten från vandringen blev inte alls några andliga djupheter utan det att jag egentligen inte tycker speciellt mycket om att be. Har jag en chans att smita ifrån det och skjuta upp det så gör jag det. Helst vill jag bestämma själv istället för att underordna mig Gud och därför drar jag mig för att be. Så tror jag att det hänger ihop.
Det är likadant med mycket annat i livet som man helst i inte vill ta i. Det som är jobbigt vill man helst inte tänka på. Istället försöker man skjuta upp det, tänka på annat eller hålla sig sysselsatt. Att jag inte är ensam om att fly från de djupa frågorna det märker man snabbt om man ser sig omkring i medialandskapet. Det finns många distraktioner man kan ta till, det kanske är så mer nu än det varit tidigare. Man kan alltid slå på tvn eller försvinna med tankarna ut på internet eller kanske ta till flaskan och så slipper man tänka på det som är jobbigt. Och i vår tid är ju läkarvetenskapen rätt pigga på att skriva ut olika ångestdämpande medel till den som har ångest. Och det där kan nog i en del fall vara rätt bra. Den som sörjer orkar ju inte med de surrande tankarna hela tiden till exempel.
Sen är det så att i längden funkar det inte riktigt att fly från det som är jobbigt, tyvärr. Livet som skulle kunna ha så mycket djup blir så ytligt om vi hållet oss till det lättsmälta. Men det vi försöker komma undan brukar i alla fall till slut börja nafsa oss i hasorna och så är det ifatt. Om man stannar upp, om det plötsligt blir stilla och tyst så riskerar man att allt det jobbiga kommer ikapp och därför håller många tempot uppe. En sådan ständig flykt kan göra att man aldrig riktigt lever.
Jakob i gamla testamentet är ju en fin person, tror man om man inte läst bibeln så noga. Patriark och allt. Tittar man närmare på hans liv så är det mer tveksamt hur det är egentligen. Jakob är en rätt lurig typ. Tillsammans med sin mamma lurar han sin bror Esau på pappans välsignelse och förstfödslorätt. Sedan fick han fly, och då menar jag inte att han satte på tvn för att slippa tänka på det och slippa reda ut det, utan han fick verkligen fly ut i vildmarken för att komma undan med livet. Esau var rätt hetlevrad.
Sedan hamnar Jakob hos sin släkting Laban, som i sin tur är en rätt lurig typ. Han lovar Jakob att få gifta sig med Rakel som han så gärna vill ha, och så när de sju åren gått så får han gifta sig med Lea istället och så får han jobba sju år till för att gifta sig med Rakel. Synd om Jakob då men skrattar bäst som skrattar sist. Det slutar med att han gör sig riktigt riktigt rik på labans hjordar. Det sker genom något ganska märkligt sätt att styra djuraveln i flockarna som kanske inte är helt up to date (den som vill kan kolla upp i första mosebok).
Så har han nu efter alla år börjat gå hem igen. Med sin stora familj och sina stora hjordar. Han har lyckats bra. Gud har varit trofast mot honom och man kan nästan tro att han har lyckats överlista Gud så att han också har fått all den välsignelse som han lurat till sig från Esau. Dagen har kommit då hans förflutna hinner ikapp honom. Han måste möta sin bror Esau igen och han får veta att brodern kommer emot honom med en massa folk och han är rädd för han vet inte om Esau har förlåtit honom.
Jag tänker att Jakob stod i ett läge är det inte gick att fly längre, han kunde inte slingra sig ur utan nu måste han möta det förflutna. Det är först när vi inte längre kan undgå det som vi börjar brottas med sig själv, och med Gud.
Och han brottas ensam om natten med en okänd man vid jabboks vad. Han gör det ensam, det är ingen annan som kan hjälpa honom i den här brottningen. Så är det med de djupaste brottningarna i livet.
Man skulle kunna tänka sig att han brottas med sig själv där i mörkret. Vem har jag blivit egentligen? Vad är det för lögn jag byggt mitt liv på, vad har jag för rätt egentligen till all min förmögenhet?
Det där finns säkert med men det står att det är Herren han brottas med. Gud har varit trofast mot Jakob, han har välsignat honom på hans krokiga och breda väg och visat sig för honom vid stegen upp till himlen i Betel. Men Gud har aldrig riktigt fått grepp på honom. Han har, säkert som många andra, vänt sig till Gud när han har varit i nöd men annars har han tagit sig fram på sitt eget trixiga sätt i livet. Först nu är det annorlunda. Jakob är en man med ansvar nu, han har sina fruar och barn och anställda och djur. Han fattar nog att det inte går att leva på samma sätt längre. Han kan inte längre slingra sig undan utan måste möta sitt förflutna.
Han brottas med den okände. När vi hinner ikapp oss själva, då har också Gud en chans att komma ikapp och nå fram till oss.
Gud märker att han inte kan besegra Jakob. Det är konstigt. Det kan man fundera länge kring hur det kan komma sig. Han gör det i alla fall inte. Jag tänker mig att Jakob först försöker komma undan ur Guds grepp som han alltid gjort förut, han som alltid tyckt han klarat sig bra själv, men Gud slår honom på höften så att han inte kan smita iväg. Följden blir att han aldrig kommer att klara sig själv på samma sätt som förut, han kommer alltid vara beroende av andra. Och då händer något med Jakob, han vill inte längre komma undan utan klamrar sig fast istället. Jag tänker mig att han plötsligt inser att här brottas han med någon som är fruktansvärt stark, det vill säga någon som han kan klamra sig fast vid nu när tillvaron gungar. Och jag tänker mig att han tänker: -jag vill inte vara utan den här starka personen nu när jag ska möta min bror. Han behöver en klippa att stå trygg på och nu, mitt i natten, hittar han den i den person han brottas med. I Gud. Det är en okänd och dunkel person, han vet inte mycket om honom, det får vi veta genom att Guds namn är okänt för honom. Så mycket blivande patriark han är så är Gud fördold för honom, han kan bara känna till det Gud själv väljer att uppenbara. Men han klänger sig fast vid den okände och starke.
Han kräver att få bli välsignad. Och Gud frågar efter hans namn. I bibeln hör namn och person tätt ihop så att Guds fråga lika mycket lyder: -vem är du? Och Jakob får svara, ”Jakob”. Det betyder ungefär ”en bedragare”. Mitt i brottningen säger han plötsligt sanningen till Gud om sitt liv så här långt. Han har hittills varit en bedragare, som fuskat sig fram.
Men han ger sig inte, han vägrar släppa taget. Och Gud ger honom ett nytt namn. Israel -”den som kämpar med Gud”, eller ”den som är Guds kämpe” kan det betyda. Han är inte densamme efter brottningen. Nu när han inte flyr längre kan han formas om till en annan människa. Och det blir han också. När han linkar därifrån är han på ett sätt en svagare man, men han kommer just därför att behöva förlita sig helt på honom som är så mycket starkare, honom han har brottats med.
Lämna ett svar