 |
| Vacker sol! Fast rutan var visst inte så ren. Eller hel. |
Även denna morgon skiner solen vackert över Husaby. Igår skrev jag ju om vårsolen som bild av Gud och det är något jag funderar en del över denna tidiga vår. Idag kommer en fortsättning.
På bilden ser du ett av våra fönster. Inte ens det värsta får man säga för våra små barn går och kladdar friskt på de fönster de når upp till. Det är inte förrän solen skiner som man ser hur smutsiga de är. Det här finns det också många bibelord som handlar om. Ibland kan man kanske bli förvånad över att man kan möta kärleksfulla och innerliga människor som efter vad det verkar lever helt fläckfria liv men ändå är det just dem som känns vid sin inre ondska mest. Å andra sidan finns det gott om människor som har massor av dåliga sidor men verkar helt oförmögna att se dem. Det, tänker jag, beror på detta med att när det gudomliga ljuset skiner över våra liv så är det både läkande och livgivande men också avslöjande!
Vi kan nog alla dras med en kluvenhet när vi möter verklig godhet. Det konfronterar oss med det faktum att det kanske inte är så i våra egna liv. Det grekiska ordet ”apokalypsis”, som i apokalyps handlar om ”avslöjande”. Det är på en gång skönt och förfärligt att bli genomskådad – avslöjad. Då kan det kännas bättre att hålla sig undan ljuset istället?
Så här står det i johannesevangeliet:
”Det sanna ljuset, som ger alla människor ljus, skulle komma in i världen. Han var i världen, och världen hade blivit till genom honom, men världen kände honom inte. Han kom till det som var hans, och hans egna tog inte emot honom.
Och detta är domen, att när ljuset kom in i världen, då älskade människorna mörkret mer än ljuset, eftersom deras gärningar var onda. Den som gör det onda avskyr ljuset och kommer inte till ljuset, för att hans gärningar inte skall avslöjas.”
(Jon 1:9-11, 2:19-20
Lämna ett svar