Jag brukar ju försöka spetsa till mina rubriker lite men idag kanske jag går för långt. Guckuskon är en av alla de orkidéer som blommar här på Kinnekulle. Vid Hjelmsäter blommar den i enorma mängder, i övrigt är den väldigt sällsynt. Det är en häftig blomma som ligger många varmt om hjärtat, och mig med för den delen. Jag har inget alls emot den, jag vill bara göra en poäng.
Gör man fel om man lurar barnen att blomman heter Guccisko? Det skulle kunna bli en del roliga missförstånd… Nej, jag skojar bara.
Till saken. Jag har lärt mig att orkidéer utmärker sig genom att de ”lurar” de pollinerande insekterna. När det kommer en liten pollinatör och flyger runt så tycker den att den gula ”skon” ser så lovande ut. Här inne finns det nog en massa smaskig nektar att leva gott på. Men så är det inte. Det enda insekten får med sig är lite pollen till nästa blomma. Den får inget själv för besväret. Guckuskon (och andra orkidéer) bara lurar till sig hjälpen genom att lova runt.
Därav namnet. I Bibeln står det om Djävulen som ”luftens härskare” eller kung över tomhetens välde. Vare sig man tänker sig en personlig Djävul eller inte så finns det något man kan känna igen sig i i detta. Det finns så mycket i våra liv som bländar och ser så åtråvärt ut, lovar så mycket, men som sedan inte ger det utlovade.
”Om jag bara hade X (sätt in eget exempel), då skulle allt vara bra”. Så kanske vi tänker ibland. Eller? Många gånger visar det sig sedan vara tomt. Vi har, likt en liten pollinatör, gått på bluffen.
Det som å andra sidan verkligen ger rikedom i livet ser ofta inte så häftigt ut. Att ta vara på de relationer man har. Att vila sig. Att be.
Så tänker jag, hur tänker du?
Lämna ett svar