Rätt ovana toner. Denne säckpipsblåsare blåser till strid under första världskriget.
Jag har stött på ett nytt och spännande begrepp från kommunikationsvärlden (och retorikbloggen/podden ”retorikiska”). Ordet är ”tonalitet” och det har egentligen sitt ursprung inom musiken. Tonalitet har där att göra med hur bra toner passar ihop med varandra i tonarter och harmonier.
Det är ungefär det begreppet verkar innehålla i överförd bemärkelse också. Det handlar helt enkelt om vilken ”ton” man har i sin kommunikation (ordval, stil, humornivå och så vidare).
Jag har hittat ett bibelord som lustigt nog kan handla om ungefär det här. Paulus skriver i Gal 4:19-20 följande när han skriver till galaterna. Det är ett svårt läge och relationen mellan Paulus och folket i galatien är inte vad det borde vara. Hur når man fram i det läget?
”Mina barn, som jag än en gång måste föda med smärta tills Kristus har förkroppsligats i er. Om jag bara var hos er nu, så att jag kunde slå an den rätta tonen – jag vet mig ingen råd med er.”
Just detta med att försöka hitta den rätta tonen verkar vara ett svårt problem för kyrkan oavsett vilken kyrklig kultur man tillhör. Den ovane kyrkobesökaren reagerar förstås blixtsnabbt på alla konstiga uttryck och tonlägen vi för oss med. Likaså om det som sägs upplevs som personligt, ärligt och sagt av en någorlunda trevlig person.
Jag tror att det här varit ett tankeproblem som följt mig länge, både som talare och här på bloggen och äntligen har jag nu fått ett begrepp för det. Det är ett bra första steg mot att lära sig hantera fenomenet bättre i framtiden.
Vad tänker du om tonalitet inom och utom kyrkan? Har du exempel på bra och dålig ”tonalitet” du stött på? Skriv då för allt i världen en kommentar för jag vill veta mer!
Lämna ett svar