Kyrka mot egoism

Elisabeth Christiansson och Åke Bonnier

Elisabeth Christiansson är teologie doktor och prefekt på Ersta Sköndals diakoniinstitut. Hon talade på präst och diakonmötet i Borås om diakoniarbetets förutsättningar utifrån teologi och omgivande samhälle.

Jag kokar ner det kraftigt till det jag tycker brände till. Efter mycket klokt om de historiska förutsättningar som våra diakoniinstitutioner vuxit från under stack hon mot slutet ut hakan och utmanade.

Hon påpekade att tidsandan idag är något helt annat än när hon var ung. Egennyttan och egoismen ifrågasätts knappt idag, man hjälper andra genom att hjälpa sig själv. Ser om sitt eget hus först. Om detta sade hon att om Jesus och hans självutgivande kärlek är förebilden för Kyrkan så kan vi inte gå med på detta. Vi måste gå emot och ifrågasätta. Det går inte att vara kristen och förespråka det goda i egoismen.

Kyrkans diakoni (praktiska tjänande för världen) måste värna sin roll som självständig och ifrågasättande. Det är alltför lätt att missa eller inte tro det man hör när samhällsutvecklingen går mot försämringar för de svagaste, det är viktigt att vi håller ögon och öron öppna och vågar ifrågasätta även om vi verkar vara ensamma om det.

En annan fråga är hur man bäst använder de resurser man har. När hjälper vi på fel sätt så att vi tar ifrån människor ansvar och initiativförmåga?

En intressant sak som kom upp på frågestunden är vad vi egentligen menar med ”diakonin”. Det kan betyda alltifrån vad diakonen gör till internationella utvecklingsprojekt.

Du och jag är också diakoner på ett sätt. Det är alla kristna. Vi är lärjungar till Jesus, den store diakonen, han som tjänat mänskligheten fullkomligt. Diakoni är vårt gemensamma uppdrag att ta oss an och hjälpa vår nästa efter bästa förmåga. Visst är det bekvämt att lägga det ansvaret på en specialiserad diakon men då räcker inte resurserna till. Hur kan vi göra det vi kan där vi är?