Är det så här vi föreställer oss någon som går i kyrkan är det inte konstigt om vi undrar om vi platsar?
Att närma sig den kristna tron är inte alltid lätt. Det finns många mentala hinder att ta sig förbi. Ett hinder mot att till exempel på till en gudstjänst kan nog vara att man helt enkelt har svårt att se sig som ”en sådan person” som gör det. Jag minns hur konstigt det var när jag började med löpning. Numera har jag väl egentligen inte löpt på länge men mentalt är jag ändå en som ”gör det ibland”.
Egentligen är det inte svårare än att se till att sitta i bänken när gudstjänsten börjar. Det är ingen där som kommer att ställa några tuffa frågor om din rätt att vara med. Men mentalt kanske vi tänker oss att vi borde vara på något annat sätt än vi är så att det är bäst vi blir det innan vi går. Fast: gudstjänstfirare blir man genom att fira gudstjänst. Inte mindre men inte heller mer.
Det talas en hel del om David Thurfjells bok ”det gudlösa folket” (som jag inte läst men hört mycket om vid det här laget) och om att det är onödigt snävt i Sverige kring vem som räknas som kristen. Jag tror vi behöver några mellansteg i våra tankebanor.
Till exempel kan vi underlätta för oss genom att infoga ett mellansteg mellan ”jag är en genomsekulär människa som aldrig skulle sätta min fot i kyrkan” och ”jag är superfrom och lever hela mitt liv i kyrkans lokaler”, nämligen detta ”jag går till kyrkan ibland”. Rätt odramatiskt och kanske urvattnat i en dels ögon men man måste ju få börja där man är, eller hur? Risken är att det ändå blir rätt sällan men chansen är att det ändå blir mer än aldrig?
Vi får inte ha för ont om bilder av hur en kristen är. ”Allt eller inget” funkar inte, vi är nog snarare alla på en gråskala?
Var det här för luddigt tänkt? Stämmer det med verkligheten eller är jag ute och snurrar? Skriv en kommentar!
Kommentera det här inlägget