Den tecknade serien watchmen av Alan Moore och Dave Gibbons är en av tidernas mest hyllade. För några år sedan kom den också i filmformat, väldigt likt originalserien och mycket sevärt. Det som kommer nu kan innehålla spoilers för någon, läs gärna serien först. Du kan låna den av mig.
Jag tycker själv mycket om serien och vill gärna rekommendera den till dig. Där finns en känsla av hopplöshet som jag tycker kan bli jobbigt berörande, alla huvudpersonerna är ju föredettingar som fått ge upp sina drömmar och sina självbilder av sig själva som hjältar. Utifrån det kan man fundera mycket på sitt liv och vad man förväntar sig av det.
I serien finns en enda supervarelse som är verkligt mäktig; Doktor Manhattan. Han fick sina egenskaper i en strålningsolycka (jodå, det är en drift med superhjältegenren så varför vara originell?). Det verkligt oroande med honom är att tid och rum saknar betydelse för honom, han lever djupt in i den fysiska verklighetens mysterier (vilket också gör det allt svårare att leva med andra människor). När värden är hotad ser han i grund och botten ingen anledning att rädda den, vad spelar det förr roll i det verkligt stora perspektivet? Civilisationer, ja till och med arter, planeter och galaxer kommer och går i detta stora kosmos. Till slut försvinner de utan spår.
I sista sekunden blir han motbevisad. Det finns något verkligt speciellt med människorna, de är inte ödesbundna eller begränsade till att handla utifrån förutsättningarna. De kan också förlåta. Älska. De kan vända något ont i något gott. Något sådant har för honom ingen motsvarighet i hela tillvaron, det måste bevaras från undergång.
Jag hörde den förre anglikanske ärkebiskopen tala med Richard Dawkins om vetenskapen. Han sade att det unika med människan är att i henne har materien blivit medveten om sig själv. Och kan i någon mening handla fritt. Jag tänker också på den jesuitiske naturvetaren Teilhard de Chardin som är inne på samma spår; i människan kan kosmos slutligen lovsjunga sin skapare. Om hon vill.
Inom fysiken talas det om entropins andra lag. Den går ut på att allt ständigt bryts ner och faller sönder. Kaosnivån, oordningen, i universum ökar ständigt.
Då tycker jag det är fascinerande att det motsatta också verkar gälla. Av någon anledning ordnas världen också ständigt. På jorden har det framträtt allt mer komplexa system och varelser tills vi är där vi är nu. När jag gräver med en spade bryts spaden ner genom slitningen men min kropp kompenserar och bygger upp istället. Musklerna stärks, huden i handen tjocknar.
Livet strävar obönhörligt på och håller de nedbrytande krafterna i schack, dag för dag. Människan har i det lilla en begränsad, men ändock, frihet att forma sitt eget öde.
För mig blir det något som väcker förundran. Ett slags gudsbevis utifrån watchmen om man så vill, lite oväntat för i watchmens värld verkar Gud inte direkt närvarande annars.
Jag har även tidigare skrivit om gudsbevis:
och sist men inte minst:
Lämna ett svar