 |
| Barn och stor vandrar ihop |
På sista tiden har jag tänkt en del på hur vi ser på barn. Ofta finns det nog en blindhet inför att skillnaderna trots allt är så små och likheterna så stora.
Barn tycker om att känna igen sig, och de vill läsa samma saga tusen gånger.
Javisst men jag då? Visst tycker jag också om att känna igen mig? Jag har mina favoritgenrer jag helst läser och blir irriterad om de tar ut svängarna för mycket.
Barn och unga är elaka mot varandra och det senaste är att nätmobbning blivit ett stort problem.
Javisst, men är vuxensamhället är inte bättre. Anonyma hot och elakheter finns minst lika mycket där.
Det sker mycket skit med unga och alkohol.
Jodå (kolla gärna in
Samtidigt läste jag nyss från en festival där det varit vuxna män som stod för precis alla alkoholincidenter.
Använder vi vuxna gärna unga som projektionsduk och ser hos dem det vi inte vill se hos/bland oss själva? Det är värt att tänka på. Vi vill gärna se barn som små och okunniga och vuxna som mogna och förståndiga men hur ofta är det mest önsketänkande från de vuxnas sida?
Lämna ett svar