 |
| Tar det som det kommer |
Nu vet jag inte om det är nödvändigt att bli som Felis på alla sätt, hon är rätt jobbig emellanåt. Däremot kom jag att tänka på den här bloggposten som jag skrev för lääänge sedan om att, som de sjunger i ”aristocats”; en katt är alltid katt.
Katten är nästan plågsamt mycket sig själv. Helt obekymrad om vad omgivningen tycker om hennes beteenden. Sedan tycker jag mig se samma sak hos våra småbarn. De har heller inte lärt sig att se ifrågasättande på sig själva än (tror jag). Kanske är det en sida av det där med att bli som ett barn? Att inte jämföra sig utan vara just mig och ingen annan?
Läs gärna om Sankta Felicitas och att vara katt. Det är viktiga grejer!
Lämna ett svar