Jag har skrivit en del tidigare om tro och vetenskap och om ett så kallat ”gudsbevis”, nämligen det ”moraliska gudsbeviset”. Nu stötte jag på ett till på twitter och vill dela några tankar kring det.
I strikt mening är kanske inte heller det här något tvingande bevis men det är ett slags argument eller tänkvärt skäl att tro på Gud.
Om vi har en längtan inom oss som inte svarar mot någonting här i världen, bevisar det då att det finns en större verklighet än det vi ser? Vi skulle knappast ha förmågan att känna hunger om vi inte var konstruerade för att äta mat. Skulle det då inte kunna vara så att mänsklighetens gemensamma sökande efter Gud tyder på att den längtan lagts ned i oss för att leda oss mot Gud?
Egentligen är det det här Augustinus säger i sin kända fras (typ såhär):
”Du har skapat mig till din och mitt hjärta är oroligt tills det funnit vila hos dig”.
Lämna ett svar