”Seger är regel, nederlag är undantag”, det är en devis jag lärde mig av en klasskompis under prästutbildningen. Det är förstås ironiskt menat och syftar på hur man kan uttrycka saker inom framgångsteologin där allt går väl för de troende.
Men jag har tänkt på uttrycket lite senaste tiden. Jag hörde en intervju på Göran Hägglund på radion där han berättade att folk tenderar att tro att skolan eller vården fungerar väldigt dåligt och är i kris, samtidigt som man faktiskt är väldigt nöjd med alla möten man själv haft med skola eller vård. Lite hårddraget förstås men jag känner själv igen mig i det. Poängen är att man tenderar att se den bild man får via medierapporteringen om alla problem som regel, och sina egna erfarenheter som undantag. Förmodligen är det helt tvärtom, att det i regel fungerar bra men i undantagsfall går det dåligt (och då är det en nyhet som man vill skriva om).
Jag vet ju att det ofta är så med kyrkan också på olika sätt. Träffar folk en trevlig och vettig präst så tror man lätt att det är ett undantag om man fått för sig att präster är otäcka. Sedan spelar det nästan ingen roll hur många trevliga präster man träffar, det är ett stort steg att gå att börja tänka att det nog är det som är regel, inte undantag.
Och det gäller våra gudstjänster. De flesta som går på gudstjänst går därifrån och tycker att de fått en fin stund inför Guds altare men ändå kan man tro att det är ett undantag och att regeln är att gudstjänster är väldigt stela och tråkiga.
Så för oss som arbetar i kyrkan och ofta dras ner av konstig kritik och fördomar så gäller det kanske att vi jobbar på att själva se att vi i regel gör mycket bra, och ibland går det dåligt förstås men det är undantag. Kritik svider alltid men den måste få rätt proportioner.
Seger är regel, nederlag är undantag.
Vad tänker du om detta? Känner du igen det från kyrkan eller från något annat område i livet? Jag tänker att det ofta personligt fungerar så för den som har svag självbild? Skriv en kommentar!
Lämna ett svar