Till innehåll på sidan
Tomas Jarvid

Mycel, poesi på Vandra Vägen

Dagens bloggpost är en dikt. Mina tankar fortsätter att kretsa kring det undanskymda livet som pågår i jorden hela tiden. Hoppas den här kan vara till glädje för dig.

 

Mycel

Du liknar på sätt och vis en svamp

de gula med skivorna under blir alla glada att se

Karl-Johan också men de är svåra

tittar man närmare på dem kanske de

inte var så fina trots allt

sen alla de där som står i skogen

som vi inte vet namnet på

som vi knappt ser

men det där säger inte mycket om svampen

bara om dina ögon

och den bråkdel som syns

I tyst mörker växer mycelets trådar

hittar fäste och föda

lever av någon större

som tar emot solens kraft

i folkvimlet syns inte hyfer och mycel

vi måste komma ihåg

att de ändå finns

Kommentarer

4 svar till ”Mycel, poesi på Vandra Vägen”

  1. Profilbild för Lena P

    Jag tänker att vi allihop är svampar som hålls ihop av det osynliga mycelet (Gud) och får kraft av solen (Guds kärlek). Vet inte om det var så du menade, men det var så jag tänkte efter att ha läst din dikt.

    1. Profilbild för Tomas Jarvid

      Det är ju lite meningen att man får tänka själv om dikter. Fin tanke!

  2. Profilbild för Thorsten Schütte
    Thorsten Schütte

    Är lite inne i samma tankegångar som Lena. Svampmycel binder ihop skogens alla träd till en superorganism och kan då symboliserar Gud/den allmänna Kyrkan /den Helige Anden som förenar församlingar och troende.

    1. Profilbild för Tomas Jarvid

      Fint! Börjar skissa på ny bloggpost.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.