Jag har just lyssnat på ”Nordiska korståg” av Dick Harrison som ljudbok. Det är helt och hållet vad det låter som, en genomgång av på vilka sätt krigare från norden varit iblandade i korståg genom historien.
Jag tillhör ju en protestantisk kyrka och alltemellanåt kan vi få gliringar från katoliker eller ortodoxa för att vi har så låg syn på kyrkans tradition. Luther menade ju att det var skriften allena (det som kunde läsas ut från bibeln) som skulle vara riktlinje för kyrkan. Nu har jag haft anledning att meditera lite över detta. Tradition är nog bra på många sätt men det finns också en rätt stor risk att man fastnar på destruktiva spår. Allra minst måste det finnas något sätt att sortera i historien och ibland backa tillbaka till ett vägskäl där man tidigare gått fel.
De där korstågen började ju inte så konstigt egentligen (eller jo det var ju konstigt då med men inte så som det skulle bli!). Man var rädda för den muslimska expansionen och oroade då pilgrimer till Jerusalem råkade illa ut på vägen. Man ville förstås skydda de sina och möjligheten att göra pilgrimsfärd. Apropå pilgrimsfärd så hade den teologin också börjat löpa amok vid den tiden, de fick orimligt stor betydelse på grund av hela avlatssystemet.
Påven utlovade avlat även till de som ”tog korset” och blev krigare i det heliga kriget (vilket absurt ord). Men ganska snart började andra tycka att de ju också försvarade utsatta kristna på närmare håll där de bodde och att det kanske också borde få räknas som korståg? Hade man öppnat den vägen och fortsatt på den några hundra år så stod man plötsligt vid att anfalla hedniska områden i baltikum, Finland och Ryssland och tvångsdöpa de man besegrat. Detta kunde man förstås också rikta mot ortodoxa kristna som man inte räknade som kristna på riktigt. Och aldrig hade det varit lättare för kungar att förklä sina erövrings eller plundringståg som fromma missionsinsatser.
Harrison nämner här bland annat att den heliga Birgitta var personligt engagerad i att uppmuntra till såna korståg (må så vara att hon tyckte man skulle försöka resonera lite först med fienden och försöka omvända dem innan man tog upp svärden. Tidsresan slutar faktiskt sedan vid Stockholms blodbad. Kristian II hade lyckats få sitt krig religiöst motiverat sedan Sten Sture gett sig på biskop Trolle. De som dödades på stortorget gjorde det i egenskap av kättare. Ett av slagen i det kriget stod ju här på Åsundens is intill där jag bor men ingenstans har jag hört detta tidigare.
Sedan kom reformationen och helt andra krig tog vid. Det var inte längre korståg men förstås andra krig där furstar och kyrka stöttade varandra på ett absurt sätt.
Det var inte lätt för den där påven Urban att veta vad allt skulle leda till när han först manade till att befria det heliga landet. Men redan att ha trots allt kunde göra det, mana till krig i Jesu namn, tyder på att det fanns många många tidigare usla vägval före honom i historien.
Så just idag känns skriften allena som ett bra sätt att göra ständig omstart.
Vad säger du om detta? Det är inte ovanligt att korstågen kommer upp som starkt motargument mot den kristna tron och tyvärr är det ett rätt starkt motargument. Åtminstone när man tänker på att kyrkor över hela världen går alltför mycket i härskares ledband även idag. Skriv gärna en kommentar!
Lämna ett svar