 |
| Bör man fokusera på den blå himlen eller det gråa riset? |
Jag tror att jag ofta har en ganska trosviss ton i det jag skriver här på bloggen eller säger i mina predikningar. Jag hoppas inte att det går överstyr och blir jobbigt för mina åhörare, tvärtom brukar jag försöka ta upp möjliga invändningar eller erkänna att en fråga sannerligen inte är enkel. Men i slutändan brukar jag ändå försöka säga något skapligt entydigt om Gud, Tron eller Bibeln. Ibland känner jag mig lite övermodig som gör det. Vad kan väl jag veta om Gud eller dessa stora frågor i livet egentligen?
När jag tänker så brukar jag påminna mig om två saker.
För det första att det inte är min egen tro jag ska förmedla som präst. Det är den tro jag döpts in i och som Kyrkan för vidare genom århundradena, den vi har i trosbekännelsen. Visserligen är det svårt att göra den åtskillnaden, jag är ju kristen personligen också. Ändå behöver jag inte känna krav på mig att känna mig riktigt, riktigt övertygad just när det är dags att predika. Jag får vila mig mot den långa traditionen och stämma in i kören. Som präst är man mer körsångare än solist, även om kören är glest uppställd.
För det andra tänker jag på ett citat av någon jag glömt vem det var. Det gick ut på att personen inte gick till kyrkan för att få höra mer tvivel, han ville höra något som stärkte hans tro. Visst kan det finnas nån sorts tröst i att höra att någon annan delar mina tvivel men i längden ger det inte speciellt mycket. Jag behöver istället få höra något som stärker min tro, bli påmind om evangeliet och Guds löften.
Vad säger mina kära läsare? Hur trosviss bör en predikant låta?
Lämna ett svar