Jag fick den här boken på mitt skrivbord med en vänlig hälsning och även om böcker oftast blir liggande väääldigt länge innan jag tar itu med att läsa dem så var det inte så den här gången. Ignatius av Loyola och den spiritualitet (andliga tradition) som kommer av hans undervisning har intresserat mig länge så det här var ett kärt återseende av insikter jag håller väldigt högt. Jag har inte deltagit i några retreater eller liknande men har en gång skrivit någon uppsats om Ignatius, intervjuat jesuiter och så vidare. (typiskt mig att satsa på att läsa om saker på egen hand snarare än att delta i saker tillsammans med andra).
Anna-Karin Hammar har nu skrivit denna lilla skrift som i mycket utgår från hennes egna erfarenheter från den ignatianska traditionen. Det är för övrigt en bra approach i såna här ämnen att gå via det personliga.
I boken får man dels en kort genomgång av de viktiga grundtankarna hos Ignatius, dels en titt på hur läget är i Sverige idag med arbete utifrån ignatiansk spiritualitet och så med utgångspunkt i några olika bibelord några olika områden där den ignatianska andligheten kan betyda mycket gott för kyrkan och människor idag.
Ignatius av Loyolo levde i ungefär samma tid som Luther och hade framförallt en otrolig insikt vad gäller det som rör sig inom oss. Därför är den ignatianska andligheten väldigt holistisk. Vi ska verkligen ta med i beräkningen vad vårt känsloliv säger oss och därefter rikta in vårt liv mer och mer mot det liv Gud skapat oss till att leva. Det här var väldigt bra tankar för mig när jag funderade på min kallelse i livet. Det handlar i väldigt hög grad om att urskilja på ett rätt sätt och att ”skilja mellan andarna” -det vill säga urskilja i varje situation om att hitta den väg som är rätt för en. Det kan hända att det här nu låter väldigt förandligat men det är just det jag skulle säga att det inte är. Med ”andarna” menas snarare vilken ”anda” det är i olika saker; är detta något som kommer leda till frid eller till negativa saker? Att söka sin kallelse i livet går hand i hand med att själv låta Gud hela oss.
Ett uttryck som tilltalar mig särskilt och som verkligen behövs i vår märkliga tid är ”indifferens”. Det innebär att sträva efter att vara i ett läge där man inte styrs av sina begär utan har möjlighet att verkligen själv välja väg. Ett nutida exempel som är lätt att se är alla människor som nu gör allt för att bortse från klimatförändringar för att det går emot deras begär efter personlig bekvämlighet. Denna indifferens kommer förstås ur självkännedom och denna i sin tur från personlig vägledning och att vända sig till Gud med hela sitt känsloliv utan censur.
Någon gång i framtiden vore det roligt att äntligen få göra de andliga övningarna från Ignatius. Det får nog bli i en annan livsfas men det är hur som helst alltid möjligt att ta del av hans perspektiv på tillvaron, jag vet inte om jag hittat ett bättre någon annan stans.
Vad har du för kunskap eller förhållande till ignatiansk andlighet? Skriv en rad och berätta!
Lämna ett svar