Min predikan från trettondag jul i Finnekumla kyrka.
Trettondag jul 2021, Herrens härlighet i Kristus
Jag har kommit att tycka mycket om textläsningar från Jesajas bok. Det är väl så att texterna från de där profetböckerna är väldigt knepiga att förstå på många sätt men Jesaja var något slags poetiskt geni, det är så väldigt vackert allt som står där. Ord som är värdiga det stora innehållet. Att vi får läsa den texten nu beror på att man sedan länge parat ihop den med de vise männen i Betlehem eftersom det står om kungar som söker sig till Israels messias och hyllar denne. Det finns mer som passar väldigt bra för det står ju om en som blivit utvald redan i sin moders liv och då tänker vi förstås på Jesus, vi får ju följa Maria och hennes graviditet. Den det står om ska föra folket hem och då kan det vara bra att veta något om vilka Jesaja hade kring sig då han framförde sina profetior. Det var folket som hade blivit krossade och bortförda i fångenskap till Babylon, fått hamna i exil. De längtade hem. Och så får de då höra om någon som varit utvald av Gud att både föra dem hem och vara ett ljus så att alla folk kunde komma till Gud, och där kommer de där kungarna in i bilden. När vi får höra om de vise i Betlehem är det speciellt att det just är såna som vi, ickejudar, som kommit dit, det är en första titt på att riket den lille kungen ska råda över är för alla folk. Även såna som vi här uppe som man väl aldrig ens hört talas om nere vid medelhavet.
Jesaja fick rätt, åtminstone delvis. Det blev att folket i exil fick komma hem igen. Men det visade sig att livet i hemlandet inte var som de tänkte sig. Det var ett krossat land med ett tempel i ruiner och folket var utsatta och fattiga. Hemma är inte bara en plats, trots allt. Det står för allt det vi behöver i ett hem. Trygghet, fred, frid. Så de fick fortsätta längta efter den Gud sänt och vänta.
I början på våra evangelier kommer så nyheten att kungen har kommit. Det har funnits en rad viktiga gestalter som gått före och visat på olika sätt på vem messias var och vad han skulle göra men ingen av dem hade riktigt hållit måttet. Johannes döparens pappa Sackarias blir inspirerad av samma ande som Jesaja och brister ut i en lovsång om Guds räddning som nu är nära.
En sak man kan fråga sig är vad det är för räddning man egentligen längtade efter. Frågar man människor som lever under förtryck är det såklart så att man väldigt mycket längtar efter befrielse från sina fiender. Så säger också denne Sackarias.
Han visar barmhärtighet mot våra fäder
och står fast vid sitt heliga förbund,
den ed han svor vår fader Abraham:
att rycka oss ur våra fienders hand
och låta oss tjäna honom utan fruktan,
rena och rättfärdiga inför honom i alla våra dagar.
Men det hade ju inte räckt! Och det är ändå inte så frälsningen presenteras till slut. Sackarias fortsätter:
Så skall hans folk få veta att frälsningen är här
med förlåtelse för deras synder
genom vår Guds barmhärtighet och mildhet.
Exilen finns djupare i oss än detta att vara hemifrån. Teologiskt sett säger vi att vi är borta från oss själva och borta från den plats inför Gud vi är skapade för. Det kan ju vara så att man flyr från ett problem, byter stad, byter relation, men upptäcker att på något sätt har man alltid sig själv med sig dit man kommer. Bibeln är full av människor i exil, och vår omvärld också med flyktingar och allt. Men det är också så att exil är en av de bästa bilder jag kan tänka mig för hur människor idag upplever sina liv. Vi är ensamma, känner inte igen oss i samhället som det blivit, känner oss som främlingar. Guds frälsare måste rädda oss på djupet.
Vi kan vara i gott sällskap med stjärntydarna i Betlehem. De sökte, men egentligen visste de inte vad de sökte, helt säkert var detta barn i enkelt hus inte vad de väntat sig. Men genom Gud nåd hittade de ändå rätt.
Vi mer eller mindre visa nutidsmänniskor. Vi söker efter lösningen på många problem i våra liv, tänker att om vi bara blev av med det eller det så skulle allt vara bra men det verkar stämma dåligt. Många av oss har det redan bättre än vi mår. Vi har oss själva med oss hur det än går med allt annat. Och vi behöver komma hem. Den sanne messias, den som föddes i stallet, han är den som leder hem. Och han vill komma till oss också. Det är rimligt att kungar böjer sig inför honom för han kan ge sådant som ingen av dem kan ge.
Paulus skrev vackert om det barnet i stallet ger i episteln som vi inte läste idag. Några ord därifrån får avsluta:
Ty Gud, som sade: »Ljus skall lysa ur mörkret«, har lyst upp mitt hjärta, för att kunskapen om Guds härlighet som strålar från Kristi ansikte skall sprida sitt ljus.
Lämna ett svar