För den som blev nyfiken på Rob Bell av förra bloggposten men hellre ser honom tala så rekommenderar jag en titt på hans (långa) enmansföreställning ”Drops like stars”. Två timmar av hans tankar om livet, lidande, kreativitet och mycket annat. Några sekvenser är fantastiska, framförallt när han mot slutet får publiken att interagera med varandra.
Kommentera det här inlägget