Påsken är för mig den finaste högtiden under året, med så många traditioner och i traditionerna både allvar och lekfullhet.
I torsdags, alltså på skärtorsdagen, under min morgonlöprunda var det så där grått att det nästan inte märktes att det hade blivit dag. Jag tänkte hur det var för lärjungarna och Jesus den där dagen när de samlades för den sista måltiden – var det kanske en sådan där grå dag då – när allt bara känns tungt… när timmarna går så extremt långsamt som det känns när man väntar på att något stort ska hända.
Jag gick till domkyrkan på eftermiddagens mässa. Det var fullt i Sturekoret. Vi sjöng de välkända psalmerna, altaret kläddes av och vi avslutade mässan i tystnad och framför oss var det avklädda altaret och det stängda altarskåpet – en känsla av tomhet. Vi kan historien – vi vet vad som skulle hända och ändå att vara i nuet i tomheten.
När jag var liten klädde mina kompisar ut sig till påskkärringar, flög till Blåkulla på skärtorsdag, gick och tiggde godis hos grannarna. Jag gjorde inte det, mamma ville inte att hennes döttrar skulle vara påskkärringar…. I år passade jag på att prova vara påskkärring på skärtorsdag … jag målade riktigt sotade ögon och, vinrött läppstift – ja jag såg ut som en påskkärring – och gick sedan till min thaiboxningsklubb och boxades med min väninna som dagen till ära hade piffat naglarna med påskmotiv. Vi lämnade över ett stort påskägg till vår tränare och hälsade Glad påsk!
Johanna Holmlund Lautmann
Biträdande avdelningschef för Svenska kyrkan i utlandet
Lämna ett svar