Diakoni som mobil präst

I Svenska kyrkan finns ett uppdrag: att fira gudstjänst, att undervisa, att tjäna i diakoni och att bära evangeliet vidare i mission. Dessa uppdrag bärs av en inre övertygelse om att varje människa är älskad av Gud och ska mötas med värdighet, omsorg och närvaro. 

I Aten, där jag bor, och på de platser jag regelbundet besöker, tar den diakonala tjänsten sig olika uttryck, men alltid med samma hjärta och närvaro. I Förenade Arabemiraten finns ett tiotal svenskar som är frihetsberövade. Att vara isolerad i ett främmande land, långt från sin familj och sitt modersmål, är en djup mänsklig prövning. Att möta dem där, i deras isolering gör att vi får möjlighet att öppna ett fönster i deras inre och få lufta deras instängda själar en stund. Att de får se ett mänskligt ansikte i ensamheten. Någon som ser dem och visar att de inte är bortglömda. 

I Nairobi, Kenya, möter jag ofta svenskar som vårdas på sjukhus, tillfälliga besökare som drabbats av olyckor under sin resa. Att vara sjuk i ett land där man inte förstår språket eller kulturen kan väcka både rädsla och förtvivlan. Då kan ett besök, ett samtal på svenska, bli till tröst och trygghet och ett ljus i mörkret. 

När anhöriga ännu inte underrättats, blir det vår uppgift att varsamt förmedla vad som hänt och vad som väntar. I Aten, på Malta och på andra platser finns svenskar som lever i hemlöshet, ibland som följd av livets svårigheter, ibland som ett medvetet val. Här kan mötet med någon representant från svenska kyrkan i utlandet vara en livlina. Ett samtal, en kopp te, en nybakad bulle, små handlingar som bär stor kraft när livet är som mest sårbart. 

På Malta mötte jag en kvinna som blivit hemlös och längtade hem till Sverige. Genom samarbete med Honorärkonsuln i Valletta kunde vi ordna med hemresa. Väl hemma fångades hon upp av socialtjänsten och fick den hjälp hon så innerligt behövde. 

Utlandsförsamlingarna är ofta vävda av ett nätverk av omsorg, med socialtjänst, konsulat och ambassader. Tillsammans bär vi hoppet, närvaron och det heliga i det vardagliga. Vi får vara kyrka. Där människor är, där är Gud. 

Text: Henrik Selin
Foto: Suzanne Selin