För en tid sedan pratade jag med en kvinna som för många år sedan mist sin man. Vi kom att prata om förluster och hur man hanterar sorgen efter en anhörigs bortgång.
– Jag har varit så arg på min man för han ville inte ha någon gravplats utan bli spridd i en minneslund. Det gjorde att jag inte hade någonstans att samla mig på, att sitta och fysiskt sörja. Alla andra gick till sina gravstenar och pysslade och gjorde fint, men jag hade bara ett ljus att tända i kyrkan.
Några år senare flyttade kvinnan utomlands och helt plötsligt var situationen en annan.
– Jag kunde tydligare känna att min man var med mig. Han hade följt med och jag kände verkligen att jag fick kontakt och styrka av att tända ljus i kyrkan där jag bor.
I Sverige är det vanligt att besöka kyrkogårdar, tända ljus och hedra dem som gått före. Det är en tradition som förenar det personliga med det kollektiva, ett uttryck för sorg, minne och hopp.
För den som bor utomlands är det inte alltid möjligt att delta i detta. Gravarna finns långt bort och ljusen kan inte tändas på plats. Det skapar en särskild sorts saknad, inte bara efter de döda, utan efter själva handlingen att minnas tillsammans.
Historiskt har Alla helgons dag sina rötter i kyrkans firande av helgonen, och senare också de som lämnat oss. I Sverige har helgen fått en stark kulturell prägel, där ljus på gravar blivit ett centralt uttryck. Det är en tradition som ger rum för både tro och minne.
När fysisk närvaro inte är möjlig, får minnet ta andra former. Ett ljus i hemmet, en stunds stillhet, ett samtal med någon som också minns. Det är inte samma sak, men det är ändå ett sätt att delta.
Allhelgonadagen påminner oss om att minnet inte är bundet till plats. Det lever vidare i våra tankar, i våra ord, i våra handlingar. Och även på avstånd kan vi vara en del av det gemensamma minnet.
På svenska kyrkan kan du också tända ett virtuellt ljus:
https://be.svenskakyrkan.se/allhelgona/
Text: Suzanne Selin
Foto: Pixabay
Lämna ett svar